På en bädd av krickor
14/11 2017
Jag nöter på med mitt naturmupperi så snart det finns möjlighet.
Nu har det lugnat sig betydligt men dött är det absolut inte. fortfarande sträcker bla gässen och en å annan raritet dyker upp men med lite längre mellanrum nu bara.
Hösten är fortfarande högst påtaglig.
vill uppleva det karga och bortdragande och åker till västerstadsviken på Sydöstra Öland.
Grått och disigt var det, å blåsigt å högvatten. där var inte fullt så öde som jag hade trott. Mycket änder låg där och vilade. De vill ju helst ha medvind men nu var det en förödande motvind, bättre då att ligga lågt och vila.
Där fanns runt 200 gräsänder, 50 bläsänder och nog runt 1000 krickor.
Många krickor ville inte ligga på den landfasta stranden och den enda plats i hela viken, i lä, där de nådde ned med sina fötter till botten var på ett begränsat undervattensrev.
Mitt i allt låg en knölsvan och värmde sig i allt krickdun.
Det var en rogivande syn ....
....som efter en halvtimme plötsligt bröts av ett par havsörnar. ett par hundra av krickorna trotsade motvinden och gav sig av mot söder
I allt det gråsvartvita fokuserar jag lite på färger, med kamera funktionen selektiv färg, (i ärlighetens namn).
Ung skrattmås finns det gott om än.
Några krickor blev kvar i viken. Sveriges minsta and. en av mina favoriter.
De strök längs stränderna i sökandet efter godsaker.
Krickor och skrattmåsar och någon gräsand.
Tar en tur till Penåsa på hemvägen.
Den gamla banvallen över till Skärlöv.
Spetshagtorn, ses lite mer sällan än rundhagtorn här på Öland, men den är inte ovanlig.
Det är mycket vatten på Alvaret nu. Enligt di gamle så innebär det en tuff vinter, och det har stämt rätt bra i modern tid också.
Glada i majs
Vad är det här? I betong. Ligger öster om vägen mellan Stora och Lilla Dalby, vid väderkvarnen.
Någon som vet?
Lökskörd
Här har jag gått ofta de senaste 16 åren och plötsligt ligger en av de där märkliga stenarna bara där.
det här är gammal järnåldersbyggd, jag undrar vad man kallade de här stenarna och om man hade dem till något. Där får vi nog aldrig ett svar. i dag samlar man gärna på dem som går att hantera, man kröner gärna sin trädgårdsmur eller vid gårdspumpen. det är en vulkanisk bergart tror jag minns inte vad de heter. jag återkommer gärna om det.
Värmen har fått hasseln att redan svälla i knopparna. snart kommer hanhängena.
Uggleholken lär inte vara bebodd av ugglorna i alla fall. gärdsmygen har hittat en rymlig lyxvåning för vintern. Jag misstänker att den tycker den är lite för rymlig och flyttar nog in i murens lite snävare arkitektur igen.
Hunden har lagt sig ner och fåglarna blir som vanligt nyfikna. Gärdsmygen sätter sig på en gren strax över huvudet på hunden och betraktar.
Han är ju rätt döv nu för tiden, han har mest fokus på större mörka fåglar, de får inte vara här, tycker han.
I bland tittar han på mig så jag inte står och tittar på någon korp eller kråka. Det är inte alltid jag talar om för honom när jag ser någon av hans hatobjekt. Jag vill ju helst bevara det här lugnet, Han har lärt sig det. Bäst att kolla gubben ibland.
En gammal koltrasthona kommer också och tittar till hunden.
Den snaffsiga näbben tyder på att den blev lite störd mitt i matbestyren. Misstänker att den rotat efter mask.
Men när den nu ändå hamnade i en välmatad hagtorn så kan den inte låta bli att tulla på vinterförrådet. Det kan ju förresten försvinna på ett nafs om en flock björktrastar eller sidensvansar råkar flyga förbi.
Sidensvansarna har kommit till ön ganska rikligt de senaste dagarna.
Det är bara att svälja.
En petunia hängde med rätt länge och den färgen var ju inte helt vanlig heller.
jag vill sluta med några vis ord som fågelkonstnären och fågelboksföfattaren Lars Jonsson skriver i inledningen till sin senaste bok Vinterfåglar.
"Om man betraktar det vanliga tillräckligt länge så framstår vardagen och det enkla som vi har runt omkring oss som unikt"
Eller som jag brukar säga. Gräv där du står.
FRID