I brytpunkten

9/1 2018
Hej där
Hoppas julen och nyåret har varit riktigt bra.
Det har inte varit så tätt mellan inläggen här men flyttbestyr och jobb kanske kan ses som en rimligt förklaring till det. Och så har det faktiskt krånglat lite med tekninken här på sidan.
Sjutton års boende i villa med vedbod och garage gör att det har samlats lite på hög. Vi röjer, kastar, packar ner, och lägger åt sidan bit för bit av egendommen.
Herrejävlar, det blir en hel del bråte på den tiden. Massa påbörjade och ännu inte påbörjade projekt går i graven. Hamnar på tippen.
Befriande på många sätt och lite vemodigt förståss.
 
 
Det är skönt när man till slut ger sig lite tid för en utflykt för att få lite luft.
Ner till sjön en stund.
 
 
Fria vidder
 
 
Gladast blir nog hunden ändå
 
 
 
Någon stans anar man en annalkande vår, men har inte hittat några hasselblommor än ,men jag har tyckt mig ana.må små blomknoppar i alla fall.
 
 
 
 Vi lät ett träd med cox orange hänga kvar för fåglarna och prydnad, och det fungerade.
 
 
Vi hör kattugglorna ropa på nätterna, och tittar man på holken, den som var fylld med bålgeteingar i sommras, så ser man att slitmärkena i nederkanten av ingångshålet tyder på att något vasskloat sitter där i bland. kanske den återigen fungerar som en dagholk. riktigt kul i så fall
 
 
 
Hemmarkerna, snart ett minne blott.
 
När man rotar runt som vi gjort så dyker det ju opp massa gamla grejer. och innan man lägger det åt sidan långt ner i någon låda så tar man bilder på bilderna om det är något som kan roa någon eller mig själv. För det lär dröja innan de där grejerna kommer upp i ljuset igen.
 
 
Tex hittade jag bilder från en Grönlandsresa jag och några kompisar gjorde 1981. 18 år gammal och en livsdrömm var uppfylld, att få komma till Grönland. Det där gamla fältbiologmärket bar man med stolthet. Efter två veckor i tält i ilulissat var det lyxigt att hitta en solstol på däcket på båten till ön Qeqertarsuaq (Disko). Här hade vi 8 veckor kvar på vår expedition.
 
 
 
 Typiskt bygge utanför byarna på grönland.
Så hittade jag kontaktkartor från en Islandsresa 83
 
Ett exotiskt hönshus, tror det var på Heimön, Vestmannaöarna.
 
 
Missade att få ut pengar innan midsommarhelgen på Heimön, så det var knapert med mat, och en rejäl förkylning jag drog på mig i de varma bassängerna på Reykjaviksbadet, med feber som följd, så var jag rätt mosig. När sedan en storm fläkte sönder mitt tält valde jag att flytta in på campingens toalett  ett dygn.
Där kunde jag till exempel ta en bild på mig och min alldeles nyinköpta islandströja.
 
 
Och där någonstans på östra island någon vecka senare var snuset slut så jag tuggade och rökte cigarr i stället :). Här lekte livet igen och den här klassiska bilden togs.
 
 
Utsikt från Campingen på Heimön
 
 
 
En man berättade för mig att den här torkade fisken såldes till Afrika.
 
 
I Reykjavik hittade jag de här otroligt fina torvhusen. väggarna var snelagda grästorvsblock. genom de där väggarna drog det nog inte. Blev glad när jag återsåg den här bilden, för det där huset har jag aldrig kunna glömma.
 
 
 
Heimön igen. Spåren efter vulkanutbrottet 1973 då befolkningen fick evakueras på nolltid, fanns kvar.
Jag jobbade med någre gubbar som berättade att den båt vi fiskade på hade legat och fiskat utanför island när utbrottet började, när de förstod vad som höll på att hända och hörde på radion att hamnen höll på att täppas igen av lava och att hundratals människor var kvar på ön så släppte de redskapen i sjön och åkte in och knölade sig in i hamnen bland andra båtar med lava rinnande från sidorna och fyllde båten med folk. Jag tror att ingen kom till skada då, förutom delar av staden som begravdes.
Men hade man stått kvar där i fönstret had man nog klarat sig ändå. Lite varmt bara.
 
 
 
 
Från det ena till det andra. Livet har sina skeden.
En rostsparv, som är otroligt ovanlig,  dök upp i Skutskär i julas och den finns fortfarande kvar där. Den kan i stort sett bara ses från en familjs köksfönster där fågelmatningen hänger utanför. Sedan dess har de haft hundratals glada skådare i sitt kök. De har bestämda öppettider, man får komma och köa sig in i deras liv. fantastiskt vänligt och otroligt uppskattat förstås.
Rostsparven ser ut ungefär så här, som gulsparven på bilden, den ser jag från mitt köksfönster. I stort sett samma upplevelse, fast jag slipper köa ;) Så jag håller mig på Öland så länge.
Det var kul att äntligen få iväg ett inlägg.
Nu kan det nog ta ett tag till tills nästa inlägg kommer, men jag hoppas det blir relativt snart i alla fall, och att det är från Sörmland.
 
 
FRID
Foto och illustration | | Kommentera |

Nya vyer

 29/11 2018
 
Här börjar vintern smyga sig på ordentligt. Snart bara snön som saknas, men för mig får den vänta lite.
Det har varit mycket dimma under senhösten, men den är himla fin på sitt sätt.
 
 
 Askarna är snabba att fälla. Kungar och Drottningars träd sa man förr. "Kommer sist och går först"
 
 
 
 
 
 
Hunden och jag tar våra turer i markerna bakom huset, men de blir bra korta nu för tiden.
Han orkar inga längre sträckor. Han blir stel och orörlig om det blir för långt. Men han är glad för det  han kommer ut, och att kunna strutta runt utan koppel och bestämma själv hur länge han får lukta på nått intressant.
 
 
 
 Murar och kanaler i våra hemtama marker som snart byts till något helt nytt.
Ja så är det faktiskt. I Januari byter jag och familjen plats här i livet.
Det känns tråkigt att lämna den Ölandska naturen och människorna man lärt känna. Men Öland ligger alltid kvar, som man brukar säga.
 
 
Jag har fått jobb uppe vid Tullgarns slott i Sörmland, strax norr om Trosa ute vid kusten och ska bo där, i närheten och jobba i parken.
Det blir oerhört spännande! Nya platser nya fåglar och djur, nya vatten och öar, nya människor, nya traditioner och även här mycket intressanta historiska marker.
Allt ligger bara där och väntar på att få läras kännas. Sånt tar tid. Det räcker länge:) Sånt ska man inte stressa fram om man nu ska in lite under skinnet.
 
 
 
Har varit uppe några gånger nu och kollat läget.
Vilken plats!
Det här är Tullgarns värdshus
 
 
 
 I Orrangeriet finn ett café på sommrarna
 
 
 I den fantastiska engelska parken blir årstidsväxlingarna extra tydliga. Här är nog motiven oändliga.
 
 
Allt är Sjönära sa han som satt på udden
 
 
 
 Kavaljersflygeln som från början var ett stall.
 
 
 Och framför den, Lövteatern från 1700 talet.
 
 
 Uppe från Borggården en fantastikt upplyftande sjöutsikt.
Det låter ju som värsta turistkatalogen , men det är bara jag som uttrycker mina kännslor:)
 
 
 Engelska parken.
 
 
 Ingen vet egentligen vad som döljer sig under de där kullarna. I någon av dem förvarade man  i alla fall is över sommaren, för länge sedan.
 
 
 Och mellan den Engelska parken och viken i norr ligger de här vilt växande alkärren. Höga naturvärden och mindre hackspett.
 
 
 Viken i norr är Häggnäsviken en av Sörmlands och Stockholms läns bästa vadarmarker under flyttiden. Lämpligt nog finns där ett fågeltorn.
 
 
 De fåglar jag sett under mina korta besök är inte så många, men sidensvansar gör en alltid glad.
 
 
 Fina även i flykten.
 
 
Hoppas ni vill följa mig in i en helt ny framtid med bilder från den sörmländska naturen.
Jag hoppas ju kunna fortsätta fota och berätta om mina betraktelser, om det nu finns tid och möjlighet. Sånt vet man aldrig i förväg, men jag gnetar på så gott jag kan. Men det finns ännu tid för lite mer ölandsbilder.
 
 
 
Var över en kort sväng till Åland också. Med familjen.
Mor och Far och systrarna. För så där femtio år sedan var vi en liten familj på fem stycken.
När vi nu åkte på den här julbordkryssningen hade familjen vuxit till runt 25 personer. Föräldrar syskon kusiner, kusinbarn och sysslingar, barn och barnbarn, svågrar och svägerskor Äkta män och fruar och sambos. är det inte fantastiskt och då var ändå inte riktigt alla med.
 
Rycks nu inte med för mycket i julstressen.
 
 
FRID
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto och illustration | | Kommentera |

November

9/11 2018

 Hej kära besökare och betraktare, så utomordentligt trevligt att ni har er uppmärksamhet just här och nu. Det glädjer mig verkligen.
Här kommer några båtturs bilder till, från mina sista turer i år. De är de sista, jag lovar, för nu har jag plockat hem båten för i år och kanske för sista gången i Kalmar sund över huvud taget.
Anledningen till det kan vi ta lite längre fram i vinter. 
 
 
 
 
 
Sjöbodarna på Södra Fäholmen
 
 
Senthöstmåne över Böles sjömarker.
 
 
De sista dimmorna lättar i Koviken
 
 
Den sista morgonen jag var ute var gudabenådad som man brukar säga, Jag hade koll på vädret och såg att det skulle bli riktigt stilla en fredag så jag tog helt resolut semester och gles sakta och ljudlöst ut i den stilla gryningen.
Det här är Sillåsens fyr mitt emellan Stora Rör och Revsudden.
 
 
 
Efter någon timmes fiskande, fotande och rodd gjorde jag ett strandhugg och gick i land för att sträcka på mig. Det fanns ingen fisk i båten som skulle rensas så det blev ett rätt kort stopp.
 
 
 
Södra Cells massafabrik i Mönsterås visar sig ibland väldigt tydligt och så de där vindsnurrorna.
 
 
 
En annan morgon for Sambofrun och jag ner till udden i den tjockaste dimman. Vi satt där och funderade på om det här verkligen var rätt beslut, men så när vi kom neråt fyrvägen började solljuset anas över dimmorna. Vi bestämde oss för att stanna vid Kappellruinen i bland kan det bli värsta högvinsten.
 
 
 
Plötsligt började Hahns fiskarstugor träda fram och efter ett tag börjar Långe Jan skymta fram.
 
 
Och plötsligt, det händer ganska fort. så lättar dimman och solen bryter igen.
 
 
För mig är det högvinst att stå just här och nu.
 
 
Det är till och med så att det blir nått religiöst över vår gamla hund.
 
 
Ett par veckor senare är dottern och jag nere och går i Södra Lunden.
Gråsiskor och domherrar. Det känns i luften att vintern kryper på. I det här vädret känns det ändå rätt bra.
 
 
 
En trädkrypare pysslar på längs stammar och grenar i fullständig tysthet.
 
 
Och läng fyrvägen står en glupsk ormvråk och äter på en hare. Normalt är de väldigt skygga av sig.
 
 
Den här valde dock maten före flykten.
 
 
 
En dovhjort stod och gömde sin mäktiga hornkrona i hagtornet, synd tyckte vi. Vi fick hålla tillgodo med hans vackra kropp den här gången
 
 
 
Den gamla ytongfabriken i Grönhögen är snart bara historia. Tittar in en sista gång.
Sånna här gamla miljöer kan bli roliga fotoobjekt. Lagret med duvskit på golvet avskräckte dock för vidare detaljstudier just den här dagen.
 
 
 
Här inne kan nog ljuset skapa fina effekter morgon och kväll.
 
 
Här är duvorna. Vart ska de ta vägen nu då?
 
 
 
Det är inte alltid att man fokuserar på rätt saker här i livet, men det brukar ju kunna bli rätt ok ändå:)
 
Jag såg att det nu totalt i den här bloggen ligger runt 6400 bilder. De flesta har jag tagit och lagt in genom åren. Den 30/11 firar vi 9 årsjubileum. det är ju faktiskt ganska ballt.
 
 
Frid
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto och illustration | | Kommentera |
Upp