Mina sjöstövlar del I


I ett av våra Ingrid-Marieträd hänger ett par torra trasiga sjöstövlar.





De var nog på väg till sopstationen för ett år sedan när jag plötsligen ångrade mig och tänkte att de får bli del av en trädgårdsinstalation. "Alltid stör det någon" tänkte jag. Det är väl liksom tanken med konst, att man ska reagera på ett eller annat sätt.
Ska det där vara konst? frågar sig någon. Ja just den frågan har många ställt sig genom tiderna.

Långt innan de här stövlarna blev konst hade de ett annat liv.

Den 24:e januari 1986 köpte jag dom och en gul "regnfrack" för 960 kr på sjöbodin i Klakksvik på Färöarna. Stövlarna är ett par Nokia.
Jag hade då bott där i fyra månader. Som nyanländ fick jag snabbt arbete med att agna långrevar åt småbåtarna (fiskekuttrar). Linorna agnade man i land i små skurar (bodar) på kajen. Tanken var att jag skulle försöka få upp lite hastighet och härda händerna lite för att sedan söka mig ut på någon större fiskebåt.
Efter någon månad fick jag hyra på fina linfiskefartyget "Kvikk" KG477


Hon var byggd 1963 (samma år som jag) i Danmark. ca 200 brt.
Kvikk fiskade vissa tider isfisk i närheten av Färöarna, alltså man isade fisken och kunde då vara ute i max 3 veckor, oftast bara två. Men hon gick också på saltfiskturer till Island och New Foundland. Då "fläkte" man fisken (tog ut ryggraden) oftast torsk och saltade den. De turerna kunde vara i 4-6 månader, jag var tyvärr aldrig med på någon sådan.
På 60 talet fiskade hon saltfisk och gick ner till frankrike och sålde lasten, fyllde sedan lastrummet med vinfat och seglade till Danmark och sålde vinet för att dra ut på en ny saltfisktur.



Här står  jag och "kveilar standaren" (spelar hem bojlinan eller vad det nu kan heta på svenska) med mina sjöstövlar. De första turerna hade jag ett par vanliga stövlar med ett regnställ till. Det var jävligt opraktiskt. Många gånger var det så mycket vatten på däck att det ran in i stövlarna, och när man skulle in på en fika eller upp på bron tog det en evighet att krångla av sig stället. Med sjöstövlar och en lång regnfrack var det bara att kavla ner stövlarna och häva av sig fracken så var man klar för de fina salongerna.





Här dras linan in, på varje famn satt en krok på en tafs och förhoppningsvis en fisk.
Vi fick torsk, långa, kolja vittling, lubb, flundra, rocka, kungsfisk och flera andra arter.





Tre man i varje lag, 16 timmars arbete 8 timmars frivakt och då skulle man hinna äta och sova. Så höll vi på dygnet runt i 2-3 veckor tills lasten var full eller att fisken började bli dålig. Här är skepparen ute (till vänster)och stöttar upp med rensningen.





Linorna agnades inne i skuren. Man satt bitar av bläckfisk eller makrill på krokarna och lade i ordning krokar och lina så det lätt skulle löpa ut utan att trassla sig när de skulle sättas ut. Då körde man i ca 7-8 knop, man knöt ihop linorna, det kunde vara uppåt 150 "stampar" som baljorna kallades som linorna låg i, 200 krok per stamp. De dagar man inte var på däck stod man där och agnade i 16 timmar. Skyndade man sig så hann man med sin del. Var det mycket trassel och krokar borta hann man knappt gå på muggen eller fika.
Han närmast kameran hade jobbat många år på Norska båtar och sjöng oftast på Norska sjömansvisor.
Det var trevligt. Annars var det mest ylanden och svärande och fula ord men kul för det mesta.


Men så bestämde sig rederiet att mordernisera Kvikk. Hon seglade till Norge för att tas upp på varv och bli överdäckad och få agnmaskin. Det skulle ta någon månad så jag for på semester till sverige, men återvände någon vecka innan hon skulle komma tillbaks. Jag agnade i land för att få igång händerna igen och en vacker dag stävade hon in.
Nu hade jag bytt ut min systemkamera (Fujica ST 801) till en liten smidig och ny Konica pop.
Ett nedköp kan tyckas men de flesta färgbilderna är från den och orginalen är riktigt bra.



Kvikk på väg in i Klakksvik med Kunoyarnes i bakgrunden.



Här ligger hon nu överdäckad och rustar för premiärturen.



Nu stod man lite mer skyddad och det var inte alls dumt när det var dåligt väder. När det var lugnt och solen sken saknade man att kunna se sig om lite.
Här är en rätt fin torsk på väg till rakning. På våren fiskade vi mycket söder om Island, oftast fint väder och mycket fisk.



Nu var "Stamparna" utbytta mot magasin där krokarna hängde. När man satte linorna åkte kroken igenom en apparat som satte dit agnet innan den for ut i sjön och ner på 40-50 meters djup. 
På den maskinen var det ett jävla liv. 
Det var lika mycket arbete med att reda ut och sätta på nya krokar på linan och mer monotont än agningen (om nu det är möjligt) Men även här kunde man ha roligt medans man jobbade. Det var vad man gjorde det till själv. Och det var inte lika slabbigt och lite lindrigare för fingrarna.

 



Här har jag och mina stövlar fått tag på en skaplig rocka för posering. Efter ett tag lärde man sig att se på fisken på vilken bank vi var och fiskade. De var olika ljusa. Vid Island var de väldigt ljusa medan på Suroyabanken söder om Färöarna var den väldigt mörk.
En skeppare åkte alltid dit först för där var det alltid mycket lubb, en seg och lakliknande och djupgående fisk. Den höll sig OK i 3 veckor. Så efter en vecka bytte vi plats dit där det fanns mer torsk (och lite ljusare) som bara höll 2 veckor men gav mer pengar.
Så när man kom upp på däcket på morgonen och inte visste vad som hänt under natten och man såg en ljus torsk på däck, så visste man att fisketuren hade gått in i ett nytt skede.


Fortsättning följer ......




FRID så länge






Foto och illustration | | Kommentera |

Räkningsdags

Söndag

Mörkret har fallit och helgens nationella fågelbordsräkning är över.
Det är nu 7e året som detta genomförs och mängder med människor över hela landet sitter och spanar ut på sina fågelbord.
Uppgifterna samlas och analyseras, och på så sätt gör många nytta för vetenskapen och miljöövervakningen.
Ju längr räkningen pågår, desto viktigare och intressantare blir ju siffrorna.



Inför den här helgen matar man väl lite extra mycket och det  kom endel fågel.



Gulsparvarna vill gärna äta på marken. Och trastarna måste ha sina äpplen.

ÅRETS LISTA ungefär i den ordning jag såg dom

Skata 9
Entita 2
Nötvecka 1
Rödhake 1
Gulsparv 55
Taljoxe 12
Blåmes 8
Koltrast 14
Större hack 2
Bofink 2
Pilfink 4
Grönfink 5
Domherre 3
Gråsparv 2
Bergfink 1
Grönsiska 5
Kaja 3
Steglits 3
Och en överflygande ormvråk.


Så fick jag äntligen tag i den här.



Kära Sambofrun kom hem med den från biblioteket, (dom är bra att ha)
jag plöjde den på några timmar och jäklar vad bra den var, den med.
Den är ju skriven av David Lagercrantz, ni vet han med slatan boken, och han skriver riktigt bra.

Det är inspirerande och faschinerande att ta del av de här stollarnas (äventyrarnas) förberedelser och förverkligande av sina drömmar. Man kan nog ändå aldrig förstå deras envishet utan att själv stå inför samma utmaning. 

Att cykla från Sverige till Nepal gå till baslägret, gå vidare upp mot toppen, vända två gånger strax under toppen
Ett tredje försök, när man helst vill sätts sig ner och dö av trötthet, utmärglad, uttorkad, händer och tår på väg att förfrysa, sinnet omtöcknat av den höga höjden, en magsjuka som gör att man skiter på sig. Att då resa sig upp och fortsätta klättra uppåt en halvtimme till, kliva över två av sina döda vänner, ta fram kameran och ta en bild på dom. nå toppen och gå neråt som i dimma, vila lite och sedan cykla hem till Sverige igen.
Ja då krävs det något extra för det är ju lite av en bedrift.

Tyvärr dog ju Göran under en "enklare" klättring i USA 2002. Då var hans planer att segla från sverige ensam till Antarktis, gå till sydpolen och tillbaks och segla hem.
Han var med skinnarmo mot nordpolen år 2000 "för att öva", men fick bryta när han på ett ögonblicksverk förfrös tummen.
"Tummen opp, för Göran Kropp" kommenterade någon i deras expeditionsblogg då.

Vad hade inte han kunnat uträtta och roa oss hemmasittare med om han hade fått fortsätta leva.






FRID




Foto och illustration | | Kommentera |

Kvällsljus

Fredag

Man ska ju fokusera på det positiva här i tillvaron, det kanske inte alltid är så lätt.
Det är bara att bläddra igenom en kvällstidning så misströstar man ju lite.




Om man skiter i tidningen och höjer blicken så inser man att det faktiskt redan är så pass ljust på kvällarna att det fortfarande är lite ljust när man slutar jobbet vid kl 16. I alla fall på mina breddgrader.
Nu går solen ner 16,09 och det ger ju nästan 30 minuters intressant fotoljus.
Så man hinner med ett litet litet fotoprojekt. Det fixade man inte för en månad sedan utan blixt.



Här tog jag ändå hjälp av en gatulampas ljus i förgrunden.



Bilderna är tagna mot Talludden i Färjestaden.



Man kan nästan slå upp vilken sida som helst i Årstafruns dagbok, så hittar man något som är lustigt eller tänkansvärt.
För nästan exakt 198 år sedan skrev hon.

"
30 januari 1814
Söndag, snögade jämt hela dagen. Boberg och Dess hustru voro till
nattvarden. Jag hackade all isen af fönstren, utom i stora salen. Allt var
här tyst och stilla. Man åt, läste och sof - men pigorna slogs, och hade
Stina högt svullna läppar, emedan Ulla slogs med en ljustake"

Så här 200 år efteråt kan man väl bara le åt detta. Och det är ju positivt.








FRID











Foto och illustration | | Kommentera |
Upp