Kallebaatur

9/5 2012

Jag råkade nämna att jag var nära döden för något inlägg sedan och jämförde det lite vidlyftigt med min vistelse på sjukhuset efter ett fallskärmshopp. I detta inlägg bad jag också om utmaningar till framtida inlägg.
En läsare blev nyfiken och bad mig skriva mer om den händelsen.
Hm, det kan ju bli trevligt tänkte jag, så här är ett försök att beskriva en räcka händelser som ledde fram till detta fatala ögonblick. ;)

1983 gjorde jag militärtjänstgöring någon stans i Sverige, och för att bidra till vår personliga utveckling erbjöds vi även kurser under vår fritid. Förutom en fågelkurs som resulterade i några fina dagar på Stora Karlsö så blev vi också erbjudna att vara med i kurser som fallskärmshoppning och dykning. Hade de inte gått samtidigt så hade jag absolut valt båda. Vid den här tiden ville jag pröva allt av vad som kunde tänkas vara äventyrligt.
Jag valde hoppningen för jag ansåg att chansen att ta tag i det själv efteråt skulle vara bökigare än ett dykcert skulle kunna vara.
Så vi blev ett gäng på 3-4 man i gruppen som anmälde oss.
Lärarna var några från den närmaste hopparklubben. De var verkligen bra. Lugna och inspirerande och man märkte att de var ett roligt gäng, så vi blev mer och mer övertygade om att det här var en skön livsstil.
Vi träffades 2 gånger i veckan om jag minns rätt och övade landningar och pluggade.
Vid den här tiden var det bara den riktiga eliten som hoppade med de skärmar som alla använder i dag. Då var de stora och runda med två hål i. Möjligheten att styra var minimal jämfört med dagens skärmar och man var speciellt som nybörjare väldigt beroende av rätt vindar och en hoppledare som visste vart man skulle hoppa för att hamna på rätt plats.

Våra mer eller mindre rumsrena videofilmer byttes ut till hopparfilmer. Det var "Big jump" från Herculesplan och olika basejump filmer. Basejump är när man hoppar från berg, byggnader och sådant och nog hade sitt största uppsving vid den tiden.
Jag mins filmen "El Capitain" Den gick runt och runt men även filmen från Norska trollväggen var riktigt inspirerande. Framtiden var utstakad, Skydive och Basejump.Vi var så engagerade att vi valdes ut att vara funktionärer på hoppSM som skulle gå av stapeln i trakten lite senare på sommaren. Detta bara med ett eller två hopp i bagaget (om vi hade tur).
Vi tränade på och när vi kom till att lära oss att vika ihop skärmarna började man inse allvaret.
Vi skulle hoppa från ett litet Cessnaplan och för att komma ut rätt var man tvungen att klättra ut på hjulet och hålla sig i vingstöttan



Ett liknande plan, bild hämtad från nätet
http://www.copterplane.net/2012/cessna-172/

När hoppledaren klappade en på axeln och sa GO! skulle man släppa taget bakåt, svanka och räkna 1000, 2000 3000 4000, och där någonstans skulle linan som satt kvar i planet ha dragit ut den lilla pilotskärmen som sedan skulle dra ut den stor skärman. Sedan var det "bara" att sikta in sig och vrida skärmen med två stroppar uppe på selen lite över axel höjd, så att man föll åt rätt håll, en stor presenning utlagd på flygfältet var den tänkta landningsplatsen.

Så en dag var vi framme vid helgen då vi skulle göra våra första hopp. Kvällen före när alla andra åkt hem över helgen började nerverna göra sig påminda. Vi som var kvar försökte hålla humöret uppe med skämt men också allvarliga snack om våra tankar. Att vakna på hoppmorgonen och veta vad man hade framför sig var inte jättekul.



På den här luckan satt vi och våndades. (Hm det brukade inte ligga AK4or på golvet sådär.)


Vi pillade i oss lite frukost och åkte mot flygfältet. Där var flera lokala hoppare och alla tog emot oss otroligt vänligt och vi började slappna av lite.
Några skulle hoppa före så man fick vänta på sin tur och spänningen stegrades åter upp till max. Man gick in i någons slags fokuserings trauma.
Så var det då dags. Åter övades lite uthoppsrutiner nu med motorn i gång. Så knölade vi in oss i planet en hoppledare och två kallsvettiga gröngölingar. Jag tror jag hoppade sist ledaren vinkade fram mig till den öppna dörren, och här någon stans upphörde hjärnan att fungera normalt. Jag var helt övertygad om att detta var det sista jag gjorde i mitt liv, men var ändå helt lugn. Detta var slutet.
Jag satte ut min högra fot på ett litet steg på hjulstödet, greppade om vingstöttan och hävde mig ut så jag stod med vänsterfoten på hjulet och höll i mig under vingen. Jag tittade ner men förstod nog inte riktigt vad jag såg. Det blåste från propellern och av vinddraget,- Faan vad coolt i alla fall, hann jag tänka innan ledaren klappade mig på axeln och skrek sitt - GOOO! Om något skulle hända just nu t.ex. om skärmen inte vecklar ut sig som den ska så skulle jag inte ha en chans att fixa till det, hjärnan var totalt borta, bara det inövade fungerade.
Jag släppte, sträckte upp armarna över huvudet och bakåt och böjde lätt på benen bakåt helt enligt skolboken, ock så räknade jag skrikande "1000, 2000," jag såg planet och ansiktet på ledaren i dörröppningen försvinna uppåt, "3000 4000" och plötsligt gungade allting till och för ett tag visste jag inte vad som var upp eller ner. Men så lugnade allt ner sig och blev tyst, jag tittade upp och såg hur skärmen var fint utvecklad jag såg mig runt och såg en sjukt häftig utsikt. Jag tittade ner och såg små rutor som var åkrar och bredvid dem ett stort blått hav. En liten grön ruta var lite längre och var nog flygfältet hur tusan ska jag lyckas landa just där? 750 meter låter inte högt upp men det är det. Javisst ja, styrstropparna måsta jag ta! Jag sträcker mig uppåt och känner inget, jag tittar och ser att de sitter 20 cm för högt upp för att jag ska nå dem... OJ! Har jag så korta armar? Jag sprattlar och försöker "hoppa" upp men når dem inte. Nu börjar det bli allvar. Sista möjligheten som jag ser är att dra ner linorna/selen så jag når den. Risken finns då att skärmen tappar luft och kolappsar (tror jag i alla fall). Jag tar tag med båda händerna och drar och linorna följer med och snart når jag ena stroppen, Yes! Med stroppen i ena handen tar jag tag i de andra linorna och börjar dra. Skärmen börjar nu svänga rätt ordentligt, men jag lyckas få tag i den andra stroppen och pustade ut. Nu gällde det att styra och få till en godkänd landning. Det krävdes ett antal hopp med godkända landningar för att kunna gå vidare med det slutliga målet att lösa ut skärmen själv och alltså få lite längre tids fritt fall.
Marken var nu lite närmre och jag fick syn på den vita presseningen. Jag tänkte att landar jag bara på flygfältet får jag vara jävligt glad. En bit över marken skulle man korsa benen så man inte landade gränsle över en taggtråd eller gren eller nåt. Jag försökte få till så att jag skulle glida lite snett framåt för att lyckas med en snygg landning. Precis över markan slutade det blåsa så att jag föll rakt ner och det gick fortare än vad jag tänkt. TJOMP fötterna tog i, benen vek sig och reservskärmen på magen trycktes in mot bröstet och jag tror jag slog hakan lite lätt i knäna. det brände till i framdelen av smalbenen sedan tippade jag runt och gjorde en rätt bra rullning. Smärtan i benen var grym men jag reste mig snabbt och drog hem de undre linorna för att få ut luften ur skärmen. Benen skakade jag var upprymd över att jag levde och det hade varit en så otroligt häftig upplevelse, men jag kunde knappt stödja på benen för smärtan i smalbenen. En lärare kom och klappade om mig och frågade hur det kändes, Kanoon, sa jag. Jag sa inget om benen, nu gällde det att få godkänt och han sa att landningen såg bra ut. När allt var klart och allt hade pratats igenom hundra gånger så knallade vi in mot staden några kilometer för att fira på en pizzeria som försvaret vänligt nog bjöd på. Men fan vad ont i benen jag hade. Jag tror att antingen benhinnorna brast vid nedslaget eller kanske att benen fick någon minimal spricka. Det kändes som när jag hade hoppat för mycket rep vid boxningsträningen några år innan och fått benhinneinflammation fast sju resor värre.
Efter några dagar minskade dock smärtan trots militära övningar  i fält.

Jag funderade mycket på varför jag landat så hårt men utgick i från att det bara var otur att jag föll rakt ner och inte kunde rulla riktigt från början.
Men skam den som ger sig, och hoppet var ju godkänt så på det igen. Nästa hopp skulle ske om 2-3 veckor.

När dagen för hopp två närmade sig var jag taggad som sjutton men också lite orolig för hur landningen skulle gå. Det blev liksom en fix idé att jag skulle klara den.
Jag minns inte så mycket från innan hoppet förutom att det var många som skulle hoppa och att det var lång väntan. Men till slut var vi uppe igen, härligt och fy faan på samma gång.

Uthoppet var nog mer kontrollerat än första gången och snart hängde jag under kalotten och njöt med en styrstropp i varje hand som jag lugnt hade dragit mig efter ännu en gång. Marken närmade sig det här såg bra ut. nu var jag säkert mindre än hundra meter från pressen på marken. Jag verkade kunna komma ner i rätt vinkel för en bra rullning. - måtte nu landningen bli godkänd, tänkte jag när fötterna tog i marken. Allt kändes bra den första 10dels sekunden. Jag kom ner rätt om än lite för fort igen.  När axlarna tog i kändes det fortfarande bra.    
Sedan svartnade det ........
Det nästa jag mindes var vajande gräs.
Sedan såg jag liksom liggande, någon komma springande långt borta. Jag reste mig lite sakta, men det kändes rätt tomt. Liksom lite dovt i huvudet. Den springande gestalten som var en av ledarna kom fram till mig.
- Hur är det ?
-Jo Det är bra, sa jag - Hur var landningen?
-Du låg så länge efter landningen
- Gjorde jag?
- Ja säkert 30 sekunder.
-Nä det är lugnt, hur var landningen förresten?

Han hjälpte mig att samla ihop skärmen och så gick vi bort till baracken där de satte mig på en bänk.
Det nästa jag mindes var att någon i halvmörkret sa. - Nu har han frågat om landningen var godkänd tio gånger nu kör vi honom till sjukhuset. Sedan minns jag en bilfärd i som i fylla (jag körde inte).
Nästa glimt var en ful gubbe med vit rock som lös mig i ögonen han bröt på ett språk som jag har haft svårt för sedan andra världskiget ;) och jag var nog rätt grinig för att jag inte fick sova.  jag undrar än i dag vad jag egentligen sa där på brittsen, jag såg aldrig den läkaren mer.
Förlåt förlåt snälla doktorn om du läser det här, jag var liksom inte mig själv då.

Hastigheten vid landningen hade gjort att mitt huvud med hjälp av hjälmens tyngd hade piskats mot marken och en rejäl hjärnskakning blev resultatet. Hjälmen både förvärrade och hjälpte, men mest hjälpte måste jag nog säga.
Efter något dygn blev det lite bättre. En sköterska kom in och sa att vi borde sluta med de där hoppardumheterna, det är vansinne sa hon.
- Nej då det är nästan inga skador alls inom fallskärmshoppningen dristade jag mig till att säga från min sjuksäng. Då blev hon arg och sa.
-Det vet du ingenting om. Det kommer fällskärmshopparfolk från flygfältet nästan varje vecka och det är sanning, sa hon och spände ögonen i mig. Där någon stans började mitt engagemang för hoppningen att svalna lite.
-Ni kontaktar inte Mamma va hon blir nog orolig.
 -Nä men regementet har vi talat med
Efter ytterligare en dag kom hela klubben och hopparkompisar på besök. Himla snällt tyckte jag, de brydde sig faktiskt om mig vi satt och snackade om ditt och datt och plötsligt sa en av lärarna.
-Du, vi kom på att du nog är lite för tung för de här kalotterna du skulle nog ha ett nummer större så faller du inte så fort.
jaha det var så dags att komma på det nu. Vi riggar en skärm till så kan du hoppa vidare sen.
-Ok, ja vi får se sa jag och menade det.
Sedan frågade jag om landningen var godkänd,
- Eh, jodå, det var nog bra sa någon, sedan blev alla allvarliga och sa de att de var tvungna att gå.  Åh godkänt tänkte jag och somnade.

I mitt hopparcertifikat står det bara att jag har hoppat en gång, det sista hoppet blev aldrig inskrivet och jag undrar än i dag om det verkligen var godkänt.
Men nu spelar det ingen roll, har inga planer på att ta upp det där igen. Jag blev faktiskt lit fundersam till riktigt höga höjder efter det där och att vara osäkrad högt upp kan jag ha mardrömmar om, men jag är inte höjdrädd.
Så gick den till, min korta och intensiva skydivekarriär.
Mina systrars barn gjorde en nidvisa om det här som de sjunger än i dag när vi träffas. Melodin är en kär barnvisa och och deras låt börjar "Imse vimse kallebaatur skulle hoppa skärm" .... eller ja något liknande.
 
Jag har två utryck som summerar mina hopp.

"Det var det absolut värt"

och

"Det är ingen skam att misslyckas, men det är en skam att aldrig ha försökt"


Jag muckade några månader senare, åkte hem, jobbade och köpte en havskajak.


Det blev ett långt inlägg det här och få bilder. Men det var kul att återuppleva det och få det på pränt. Det har aldrig varit nedskrivet tidigare.






FRID

 

 

Onsdag 2/5 2012


Tönn har återigen klarat utmaningen att ta sig till Sverige med sin omväg över Finland och St Petersburg. nu återstår kanske en ännu större utmaning att hitta en hona och börja häcka.
Han verkar ju gilla Sverige





Jag blev utmanad med frågor av Äventyrerskan på 52 adventures för några dagar sedan.
Se här
http://blog.52adventures.se/2012/04/blogg-utmanad.html


Här är utmaningens frågor: och mina svar

1. Vad har du helst i din termos?
Kaffe

2. Vad är det första du gör på morgonen?
Snusar och snoozar

3. Vilken är din favoritsport att utföra själv?
Sporadisk löpning

4. Vilken är din favoritsport att se på TV?
Friidrott

5. Vad blir du glad av?
Fint ljus

6. Om du bara hade haft en dag kvar att leva, vad hade du gjort då?
Jag skulle se till att få på mig stövlarna och behålla dom på till slutet.

7. Vad är din största lögn?
Att snus är nyttigt, eller? det kanske inte är en lögn.

8. Vad är din största dröm?
Att alla i min närhet får vara friska och leva länge.

9. Vad är ditt bästa äventyr hittills?
Grönlands västkust i 10 veckor var en upplevelse.

10. När gjorde du senast bort dig?
När jag inte såg skillnad på fram och bak på barnens kanin och matade den med en hel morot;)
Det var lääänge sedan

11. Tyckte du att den här utmaningen var rolig eller mest jobbig?
Det var rätt roligt;)

Jag har inga nya frågor men svara gärna på de här frågorna själva kära läsare.


Det efterlystes lite fler kobilder för ett tag sedan. Jag har faktiskt tagit några men vill bara visa den här för tillfället. Fler kommer.



I kanten av Alvaret på valborg.

Ge mig gärna fler utmaningar, gärna bildmässiga. vad vill ni se av Öland t.ex. folk, djur, fågel, växter, naturmiljöer, historiska platser m.m. You name it.

Någonstans kallar jag den här bloggen ett performenceexperiment i kanten av Mittlandsskogen. När jag skrev det hade jag nog en tanke eller önskan om att läsaren skulle vara delaktig på något sätt. så var inte rädda för att tycka till eller som sagt önska något.



Jag sprang förresten 5 km i dag utan att stanna. Så nära döden har jag nog inte varit sedan jag låg på Visby Lasarett efter att ha hoppat fallskärm.
Det var också en utmaning.



FRID KÄRA VÄNNER

Tisdag 10/4 2012

Så var påsken till ända.
Efter som jag har haft beredskap  i påsk så har man inte kunnat ge sig i väg på några längre äventyr. Inte några kortare heller direkt. Det gäller att snabbt kunna vara på plats om det skulle hända något.
Hyfsat nära bilen är min regel.

Nu har ju inte vädret varit det bästa, men på långfredagen åkte jag ner till Stora Rörs lilla hamn, för att kolla ejdersträcket. Det är ett kanonställe att stå på efter som där är sundet som smalast.



Vy mot söder


Det rörde på sig rätt bra. Småflockar kom hela tiden. Problemet här just nu var att alla flockar gick rakt över huvudet på oss så några praktobsar blev det ju inte direkt.



Men det är ändå mäktigt att se flockarna mata på.
Ca 1000 ex på en timme sträckte det under de tidiga morgontimmarna.



I den här flocken finns också två grågäss som håller på att flyga in bakom lyktan.
Vilken tur att jag han ta bilden innan de försvann. Då hade ju bilden varit helt misslyckad;)    Eller?

Då någon stans runt kl 09,00 fick jag avbryta det hela för ett beredskapslarm. Någon timme senare får jag ett fågellarm och någon skriver att det är årets bästa sträckdag för ejder.
I mörbylånga har de ca 6 000 på en timme nu. En praktejder har setts i en av flockarna.
Ytterligare ett beredskapslarm och lite socialtekniska övningar i hemmet gör att någon mer skådning den dagen tillintetgjordes. ;)
Totalt sträckte ca 25 000 - 30 000 ejder genom sundet den dagen

Vindarna skulle under natten till påskafton vrida från syd till nord och motvind, det gillar inte änder.

Nordan slog in med lite snö och svinkyla, och påsken firades lugnt och skönt i hemmet utan några larm av vare sig det ena eller andra slaget.

MEN på måndagen skulle det åter bli sydvindar några timmar innan regnet skulle komma in.
Då var jag uppe med tuppen och åter nere i hamnen och var beredd på mängder med ejder.


En fiskare gör allt han kan för att sno de sista fiskstjärtarna före alla sälar och storskarvar i sundet

Solen sken, ungefär samma vind som i fredags, och inte en enda jävla ejder!!!!



Men en strandskata strosade runt och inspekterade den nya bryggan.



Här är en av de få fågelflockar jag såg, 6 stycken skrattmåsar som flyger söder ut.
Men de är riktigt läckra när de kommer på sträck så här målmedvetet lågt över vattenytan, och ljuset var ju kanon.

Efter ett par tre timmar med nästan ingen fågel och den kalla snålblåsten som hade börjat kyla ordentligt gav jag mig inåt på ön.

Jag åkte till min lilla favoritplats. Naturreservatet Isgärde lund.

 

Här var det vindstilla och en ljudmatta av spelande fåglar låg över alltihop.
Bofink, rödhake, gärdsmyg, koltrast, nötväcka, större hack, blåmes och talgoxe m.m. hördes över allt.

jag hittade en fin stock och tog min fika och njöt.



Det här stället har jag skrivit om tidigare. Det är inget ställe man åker till och tar en långpromenad. Kliver man in från parkeringen i den lilla dungen så försvinner alla stigar. I bland undrar jag om det bara är jag som besöker det här stället.
Det är ganska snårigt men att strosa genom skogen och titta på alla träd, stående och liggande med lavar mossor och svampar i alla former är en lisa för själen, som man brukar säga.
Kopplar man sedan på den kreativa ådran med kameran i hand så kan man lätt slå i hjäl några timmar.

I dag gick jag av beredskapen och det var riktigt skönt att få ge sig ut med hunden och springa i det kalla vårregnet och känna friheten.


Så har jag läst lite också.




Herr lagercrantz har ju skrivit boken om Göran Kropp "8000+" och nu senast boken om Zlatan.
han skriver bra, klart, koncist och intressant.
Den här boken är en roman om en "uppdiktad" händelse på Mount Everest. Han skrev den något år efter att Kropp hade varit där och varit med om den stora tragedin då 15 stycken klättrare inte han ner från toppen i tid utan frös ihjäl. Runt den 10 maj 1996.

Jag förstår att han efter boken om Kropp med all research kring den händelsen ville göra något mer. Jon Krakauer som var på toppen den dagen skrev en dokumentär som har blivit klassisk Den heter "Into thin air" eller "Tunn luft. så det var ju redan gjort. Men att "hitta på" en verklig händelse och ändra lite i persongalleriet störde mig i mitt läsande, men vist är den läsvärd om man är Everestnörd.
Nu se jag fram emot att sätta tänderna i Tunn luft, så snart jag får tag i den.




Och hörni, nu har Tönn kommit upp en bit i Europa. Han är inte så långt från sin artfrände Iti. Man håller på att utreda om Iti eventuellt kan vara mor till Tönn. Hon har nämligen häckat i samma område i Estland som Tönn föddes i.
I år tror man att Tönn skulle kunna häcka för första gången. Flyger han till Sverige igen är tyvär chanserna små att han ska hitta en hona. Större skrikörnar växer ju inte på träd direkt.




FRID

Från torsdsag kväll till söndag middag var detta min ungefärliga vandringsrutt







Jag startade upp i norra kanten av Alvaret, i Lensta by. Genom en hästhage och ut bakom husen.





Där börjar snart kärrmarkerna och man har svårt att tro att detta skulle vara Ölands Alvar. Men det är mer skiftande än så. Det finns en vattendränkt väg från förr som går till Dröstorps ödeby men då kommer man öster om byn och mossen. Dels skulle det vara en rätt stor omväg, och jag ville ut på de öppnare torrare markerna väster om Dröstorpsmossen




Här hade jag ju varit och rekat helgen före så jag visste vad som väntade. Även om det är lite bökigt att gå så har "myrar" eller mossar som man säger här sin tjusning.
Man kan inte låta bli att tänka på Norduppland eller Norrland när man går där i rödvingetrastkvittret.





De här älgarna ökade på känslan betydligt. Det var en ensam islandshäst som kom springande över myren som gjorde mig uppmärksam på Älgarna. Det här var bara en halvtimme in på min vandring så detta bådade ju verkligen gott. Tyvärr var hästen för långt bort för en bra bild (men jag har den på film).





Efter två km vandring i myr och blöta stod man plötsligt på torra marken, det var helt fantastiskt.
Jag ville ju komma iväg en bit innan första nattlägret. det skulle liksom kännas bättre att lägga sig då.





Nu kunde man kliva på rätt bra.






Jag hade lyxat till det med både kängor och stövlar. Den extra vikten tycker jag var värt varenda gram.
Det var fint att få på sig kängorna efter några timmar i stövlarna. Med stövlar går man ju mer rakt fram, men kängorna har ju sina fördelar.
Första fårstängslet passeras. Om jag minns rätt var jag med svärfar och band upp just det här för 15-16 år sedan.




Efter ca 5 km var det dags för det första nattlägret. Ljungpipare, morkullor och enkelbeckasiner höll kvällskonsert ihop med trastarna.




Jag vände tältöppningen mot öster för att mötas av detta på morgonen.




Det här är riktig lyx.

Upp göra frukost och packa iordning tar sin tid så det var kul att få börja gå igen.




Alvaret är inte så enformigt som man skulle kunna tro, det finns alltid något att fascineras av.





Den här havsörnen följde mig en bit på vägen, den tyckte nog att jag var i vägen.





Mitt på Alvaret från norr till söder går mittmuren nästen hela vägen. Den skulle jag nu följa i nästan 2 dagar till.




Man blir tvungen att passera 4 st bilvägar på sin vandring. Här är rastplatsen vid Möckelmossen.
Där finns även sträckans enda civiliserade toalett, om man är lagd åt det hållet.





Här och var finns lämningar av folk från förr. Frn stenålder till modern tid. Här är troligen en gammal fårvaktar- koja.




Det var långt ifrån slut på våtmarker efter den första sträckan men nu var de för det mesta hanterbara och fina inslag i vandringen. Oftast hördes grodor spela.
Jag hade bara med ett par liter vatten från start och tänkte koka bäckvatten när det tog slut, men vattnet i bäckarna var klart och fint och smakade kanon så jag chansade och drack det färskt, och det gick bra.




Årets första huggorm låg och dåsade i solen.







Möckelmossen





En av alla fördelar med att gå så här tidigt på året var att inga djur är utslåppta vilket innebär att elen är avslagen på trådarna. Det var bara en som strömmen var på och det var ju förståss uppiggande;)





Här har läger slagits precis vid mittmuren. Tältet är lite väl tilltaget för en ensamvandrare med det är ju lyx med gott om plats och högt till tak. Det är ett Helsport Gimle 2+ på 5 kg





Området runt Tingstadflisor och ner mot Penåsa var väldigt fint och skiftande. Här gick jag på stig ca 1 km men det var också det enda på hela turen, annars var det ostigat.





Se så glad man blir av alvaret. Mössan fick jag sänd från en av butikerna på Champs Elysee i Paris.




En stätta över muren är en glädje för vandraren.





Eller vad sägs om ett hål i muren plus en stätta.









Vid ett parti kunde man se Östersjön i fjärran.





I bland gick man i sin lilla värld och upptäckte för sent att man klaffsat ut i något Ölandstokskärr. De var de mest förädiska för där kunde det vara djupt plus rejält snårigt.




Plötsligt en dag gör den raka muren en rejäl knyck. Det var störande och det tog flera timar innan jag kunde acceptera den ändrade riktningen trots karta och kompas.





Här neråt södra delen finns de riktiga slätterna. Det är en mäktig känsla att stega ut över de här vidderna.




Och plötsligt där ute står en skylt som har visat något någongång.




Nästan prärie känsla, fast här bara ett rådjurskranie.



Att sätta sig i lä bakom en buske och laga lunch och koka kaffe är inte helt fel.











Kvällsdimmorna stiger från en namnlös alvarsjö.





En lugn frukoststund innan mecket med packning och vidare vandring.




Nästan ett dyg i förväg börjar jag skönja slutet på alvaret i form av vindkraftverken i Gröhögen.





Den blå pilen längst ner visar nu att det inte är så långt kvar.





Ja tekniknörd är man ju lite var till mans. Jag testar nu "Powermonkey Extreme"
en smartphone laddar ju lätt ur på en dag. I det här klara vädret laddade jag den på 5-6 timmar med solcellerna. Den fick hänga och dingla på ryggan.




Om solen sviker så kan man ladda med det här batteriet. Man laddar det i väggen i ca 10 tim och räcker då för 4-5 laddningar av min telefon. Man kan också ladda Powermonkeybatteriet med solcellen, det tar ca 15 tim så är det fulladdat.





Här i söder dök nya naturtyper upp.




Olika tuvor.






Ett gammalt stenbrott. Nu börjar alvaret smalna ordentligt. Det konstaterades med ett visst vemod.






Det här "sjömärket" står långt uppe på land och användes troligen som ensmärke för flyget en gång i tiden.





Nu börjar det närma sig.





Här är Carl X mur norr om Ottenby, här slutar min fantastiska vandring.



En liten glädjeyttring kan man ju kosta på sig. med 4 mil Alvar i ryggen

43 kilometer
25 kg packning
ca 15 murar med avstängd eltråd passerade + en med el.
ca 8 fårstängsel
5 stättor
Tack och lov ingen taggtråd.
78 546 steg
Och ett minne för livet.

Den här turen gör jag nog om, kanske med någon mer dag, så man kan ta det lite lugnare och njuta än mer.






Här är en ung Kallebaatur på en matta av dvärgbjörk i Jämtlandsfjällen 77-78 någon gång. Det hade krökts redan då. Det slog mig nu att stormköket jag använder var ganska nyinköpt då. Snacka om kvalitet, det har aldrig svikit.

Kul att du orkat läsa ända hit.






FRIDENS