Nya vyer

 29/11 2018
 
Här börjar vintern smyga sig på ordentligt. Snart bara snön som saknas, men för mig får den vänta lite.
Det har varit mycket dimma under senhösten, men den är himla fin på sitt sätt.
 
 
 Askarna är snabba att fälla. Kungar och Drottningars träd sa man förr. "Kommer sist och går först"
 
 
 
 
 
 
Hunden och jag tar våra turer i markerna bakom huset, men de blir bra korta nu för tiden.
Han orkar inga längre sträckor. Han blir stel och orörlig om det blir för långt. Men han är glad för det  han kommer ut, och att kunna strutta runt utan koppel och bestämma själv hur länge han får lukta på nått intressant.
 
 
 
 Murar och kanaler i våra hemtama marker som snart byts till något helt nytt.
Ja så är det faktiskt. I Januari byter jag och familjen plats här i livet.
Det känns tråkigt att lämna den Ölandska naturen och människorna man lärt känna. Men Öland ligger alltid kvar, som man brukar säga.
 
 
Jag har fått jobb uppe vid Tullgarns slott i Sörmland, strax norr om Trosa ute vid kusten och ska bo där, i närheten och jobba i parken.
Det blir oerhört spännande! Nya platser nya fåglar och djur, nya vatten och öar, nya människor, nya traditioner och även här mycket intressanta historiska marker.
Allt ligger bara där och väntar på att få läras kännas. Sånt tar tid. Det räcker länge:) Sånt ska man inte stressa fram om man nu ska in lite under skinnet.
 
 
 
Har varit uppe några gånger nu och kollat läget.
Vilken plats!
Det här är Tullgarns värdshus
 
 
 
 I Orrangeriet finn ett café på sommrarna
 
 
 I den fantastiska engelska parken blir årstidsväxlingarna extra tydliga. Här är nog motiven oändliga.
 
 
Allt är Sjönära sa han som satt på udden
 
 
 
 Kavaljersflygeln som från början var ett stall.
 
 
 Och framför den, Lövteatern från 1700 talet.
 
 
 Uppe från Borggården en fantastikt upplyftande sjöutsikt.
Det låter ju som värsta turistkatalogen , men det är bara jag som uttrycker mina kännslor:)
 
 
 Engelska parken.
 
 
 Ingen vet egentligen vad som döljer sig under de där kullarna. I någon av dem förvarade man  i alla fall is över sommaren, för länge sedan.
 
 
 Och mellan den Engelska parken och viken i norr ligger de här vilt växande alkärren. Höga naturvärden och mindre hackspett.
 
 
 Viken i norr är Häggnäsviken en av Sörmlands och Stockholms läns bästa vadarmarker under flyttiden. Lämpligt nog finns där ett fågeltorn.
 
 
 De fåglar jag sett under mina korta besök är inte så många, men sidensvansar gör en alltid glad.
 
 
 Fina även i flykten.
 
 
Hoppas ni vill följa mig in i en helt ny framtid med bilder från den sörmländska naturen.
Jag hoppas ju kunna fortsätta fota och berätta om mina betraktelser, om det nu finns tid och möjlighet. Sånt vet man aldrig i förväg, men jag gnetar på så gott jag kan. Men det finns ännu tid för lite mer ölandsbilder.
 
 
 
Var över en kort sväng till Åland också. Med familjen.
Mor och Far och systrarna. För så där femtio år sedan var vi en liten familj på fem stycken.
När vi nu åkte på den här julbordkryssningen hade familjen vuxit till runt 25 personer. Föräldrar syskon kusiner, kusinbarn och sysslingar, barn och barnbarn, svågrar och svägerskor Äkta män och fruar och sambos. är det inte fantastiskt och då var ändå inte riktigt alla med.
 
Rycks nu inte med för mycket i julstressen.
 
 
FRID
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto och illustration | | Kommentera |

November

9/11 2018

 Hej kära besökare och betraktare, så utomordentligt trevligt att ni har er uppmärksamhet just här och nu. Det glädjer mig verkligen.
Här kommer några båtturs bilder till, från mina sista turer i år. De är de sista, jag lovar, för nu har jag plockat hem båten för i år och kanske för sista gången i Kalmar sund över huvud taget.
Anledningen till det kan vi ta lite längre fram i vinter. 
 
 
 
 
 
Sjöbodarna på Södra Fäholmen
 
 
Senthöstmåne över Böles sjömarker.
 
 
De sista dimmorna lättar i Koviken
 
 
Den sista morgonen jag var ute var gudabenådad som man brukar säga, Jag hade koll på vädret och såg att det skulle bli riktigt stilla en fredag så jag tog helt resolut semester och gles sakta och ljudlöst ut i den stilla gryningen.
Det här är Sillåsens fyr mitt emellan Stora Rör och Revsudden.
 
 
 
Efter någon timmes fiskande, fotande och rodd gjorde jag ett strandhugg och gick i land för att sträcka på mig. Det fanns ingen fisk i båten som skulle rensas så det blev ett rätt kort stopp.
 
 
 
Södra Cells massafabrik i Mönsterås visar sig ibland väldigt tydligt och så de där vindsnurrorna.
 
 
 
En annan morgon for Sambofrun och jag ner till udden i den tjockaste dimman. Vi satt där och funderade på om det här verkligen var rätt beslut, men så när vi kom neråt fyrvägen började solljuset anas över dimmorna. Vi bestämde oss för att stanna vid Kappellruinen i bland kan det bli värsta högvinsten.
 
 
 
Plötsligt började Hahns fiskarstugor träda fram och efter ett tag börjar Långe Jan skymta fram.
 
 
Och plötsligt, det händer ganska fort. så lättar dimman och solen bryter igen.
 
 
För mig är det högvinst att stå just här och nu.
 
 
Det är till och med så att det blir nått religiöst över vår gamla hund.
 
 
Ett par veckor senare är dottern och jag nere och går i Södra Lunden.
Gråsiskor och domherrar. Det känns i luften att vintern kryper på. I det här vädret känns det ändå rätt bra.
 
 
 
En trädkrypare pysslar på längs stammar och grenar i fullständig tysthet.
 
 
Och läng fyrvägen står en glupsk ormvråk och äter på en hare. Normalt är de väldigt skygga av sig.
 
 
Den här valde dock maten före flykten.
 
 
 
En dovhjort stod och gömde sin mäktiga hornkrona i hagtornet, synd tyckte vi. Vi fick hålla tillgodo med hans vackra kropp den här gången
 
 
 
Den gamla ytongfabriken i Grönhögen är snart bara historia. Tittar in en sista gång.
Sånna här gamla miljöer kan bli roliga fotoobjekt. Lagret med duvskit på golvet avskräckte dock för vidare detaljstudier just den här dagen.
 
 
 
Här inne kan nog ljuset skapa fina effekter morgon och kväll.
 
 
Här är duvorna. Vart ska de ta vägen nu då?
 
 
 
Det är inte alltid att man fokuserar på rätt saker här i livet, men det brukar ju kunna bli rätt ok ändå:)
 
Jag såg att det nu totalt i den här bloggen ligger runt 6400 bilder. De flesta har jag tagit och lagt in genom åren. Den 30/11 firar vi 9 årsjubileum. det är ju faktiskt ganska ballt.
 
 
Frid
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto och illustration | | Kommentera |

På plåten

15/19 2018
 
Valdebacklet fortskrider och regeringsbildningen uteblir, men trots det så pågår ju livet ändå med eller utan enade politiker i än den ena än den andra frågan.
 
När man sitter och summerar sina minneskort sedan det senaste inlägget, och ja, det är ju ett tag sedan dess nu, så inser man att det bara är en del av livet som dyker upp och tänker visa sig.
Utanför bilderna finns ett annat mer liv som liksom inte kommer med. Det som pågår hela tiden och liksom bara passerar, med stora och små glädjeämnen och tråkigheter.
Här är i alla fall en del av mitt liv som går att betrakta.
Tex en stenskvätta på en sten som dykt upp i det här blogglivet flera gånger tidigare, bara för att det är en så vacker skapelse.
 
 
Kajor som byter matplats
 
 
 
En regnbåge vill man nästan alltid försöka plåta, men det är inte alltid det blir som man vill.
 
 
Så börjar det åter grönska och växa i  hagarna.
 
 
Plåten med vatten på muren hemma har stått vattenfylld för det mesta under hela långa torra sommaren. Nu har man lärt sig det i trakten. Många ungar har tagit sitt första dopp här och kommer nu hit som nästan vuxna. I bland blir det trängsel, men det har blivit som något slags kösystem även om störst går först för det mesta.
Här några av de ca 50 steglitser som drar förbi ibland.
 
 
Talgoxen och svarthätte honan samsas lite motsträvigt.
 
 
I bland sveper dödens lie över plåten i form av ett par sparvhöksvingar. Då upphör köandet för en stund. Man köar inte till döden
 
 
Steglits och en grönsiskehona
 
 
Grönsiska hane
 
 
 
En av byskatorna
 
 
En ung koltrast tar en mysstund i badet och låter sig inte stressas
 
 
Nu ska lössen få sig en duvning
 
 
På tal om duvning. Alltid en ringeduvevärdig entré. Smaka och kolla läget i omgivningarna rätt länge innan man liksom klär av sig och kliver i.
 
 
Men va f_n, kom det inte en svärthätta med i alla fall.
 
 
Tycker man kan ana ett ömsesidigt irriterat ögonkast där.
 
 
Aja får man bara burra upp sig lite och ruska runt ett par gånger så försvinner badgästerna.
 
 
Det här är livet!
 
 
Ett par halvkrånliga gransångare gör små snabba lite nervösa drickbesök.
 
 
Släpper plåten och ger mig ner till östra sidan. Ställer mig i lä bakom en trädridå mot den eviga sydvästen.
 
 
Och när jag vänder mig om och höjer blicken ser jag att ridån består av gråalar. Inte helt vanlig på Öland.
 
Ett tåligt träd som växer så det knakar om den hamnar rätt. Inte fullt så fuktkrävande som klibbalen och hör liksom mer hemma i norr egentligen.
 
 
De här vågiga stammarna på gråal var nytt för mig, de för mer tankarna till avenbok.
 
Tittar jag åt höger ser jag det här.
 
Och tittar jag rakt fram ser jag det här fina lilla gänget, kärrsnäppor och en ung större strandpipare.
Vad lär vi oss av detta då, jo se dig alltid runt omkring i stället för att bara rusa på.
 
 
Och så gjorde Öland åter en sista kraftansträngning innan vintern och bjöd in till Skördefest.
Här kan man sitta i timslånga köer eller snirkla sig i väg på småvägarna till byarna på östra sidan, Det finns alltid något att uppleva.
 
 
I tex Bläsinge där vi hamnade i år.
 
 
Föll för Ateljé Himlavid med en fin lite trädgård.
 
 
Enkelt och smakfullt enligt mig.
 
 
Och inne i själva ateljén möts man av ett gäng fantastiska fårskallar. En av de här fick följa med hem och hamnade så småning om på en vägg i Farsta Strand där den gör sig så otroligt bra.
 
 
När skördefesten tar slut töms ön och lugnet går till slut att ta på, underbart.
 
 
Nu är det bara någr hundra fågelskådare som ska stöka runt några veckor på södra ön innan det lackar mot vintern.
Pilfinkarna släpar in bomaterial i en holk. har inte en aning vad de har i görningen.
 
 
Trädgårdstomten har inte flöjtat klart riktigt än.
 
 
En kvällstur till Beijershamn är aldrig fel.
 
 
Alltid finns det något man kan titta på, för det mesta rätt mycket. En kärrsnäppa till exempel.
 
 
Eller varför inte en fint vinterklädd stare i en komocka.
 
 
Någon dag har vinden lagt sig lite så man känner att en fiske eller rodd tur kan bli riktigt trivsam.
 
 
Småskarake hona.
 
 
Och så de riktigt fina lugna stunderna med hunden. Här har vi ett ömsesidigt intresse att bara sitta och tomglo en stund.
Men det kan räcka att en hare sticker upp ett öra där ute så ändras fokus till något helt annat. Då är det liksom över med tomgloendet för den här gången.
 
 
Frid mina vänner, så kul att ni läst ända hit.
 
 
 
 
 
Foto och illustration | | Kommentera |
Upp