På plåten

15/19 2018
 
Valdebacklet fortskrider och regeringsbildningen uteblir, men trots det så pågår ju livet ändå med eller utan enade politiker i än den ena än den andra frågan.
 
När man sitter och summerar sina minneskort sedan det senaste inlägget, och ja, det är ju ett tag sedan dess nu, så inser man att det bara är en del av livet som dyker upp och tänker visa sig.
Utanför bilderna finns ett annat mer liv som liksom inte kommer med. Det som pågår hela tiden och liksom bara passerar, med stora och små glädjeämnen och tråkigheter.
Här är i alla fall en del av mitt liv som går att betrakta.
Tex en stenskvätta på en sten som dykt upp i det här blogglivet flera gånger tidigare, bara för att det är en så vacker skapelse.
 
 
Kajor som byter matplats
 
 
 
En regnbåge vill man nästan alltid försöka plåta, men det är inte alltid det blir som man vill.
 
 
Så börjar det åter grönska och växa i  hagarna.
 
 
Plåten med vatten på muren hemma har stått vattenfylld för det mesta under hela långa torra sommaren. Nu har man lärt sig det i trakten. Många ungar har tagit sitt första dopp här och kommer nu hit som nästan vuxna. I bland blir det trängsel, men det har blivit som något slags kösystem även om störst går först för det mesta.
Här några av de ca 50 steglitser som drar förbi ibland.
 
 
Talgoxen och svarthätte honan samsas lite motsträvigt.
 
 
I bland sveper dödens lie över plåten i form av ett par sparvhöksvingar. Då upphör köandet för en stund. Man köar inte till döden
 
 
Steglits och en grönsiskehona
 
 
Grönsiska hane
 
 
 
En av byskatorna
 
 
En ung koltrast tar en mysstund i badet och låter sig inte stressas
 
 
Nu ska lössen få sig en duvning
 
 
På tal om duvning. Alltid en ringeduvevärdig entré. Smaka och kolla läget i omgivningarna rätt länge innan man liksom klär av sig och kliver i.
 
 
Men va f_n, kom det inte en svärthätta med i alla fall.
 
 
Tycker man kan ana ett ömsesidigt irriterat ögonkast där.
 
 
Aja får man bara burra upp sig lite och ruska runt ett par gånger så försvinner badgästerna.
 
 
Det här är livet!
 
 
Ett par halvkrånliga gransångare gör små snabba lite nervösa drickbesök.
 
 
Släpper plåten och ger mig ner till östra sidan. Ställer mig i lä bakom en trädridå mot den eviga sydvästen.
 
 
Och när jag vänder mig om och höjer blicken ser jag att ridån består av gråalar. Inte helt vanlig på Öland.
 
Ett tåligt träd som växer så det knakar om den hamnar rätt. Inte fullt så fuktkrävande som klibbalen och hör liksom mer hemma i norr egentligen.
 
 
De här vågiga stammarna på gråal var nytt för mig, de för mer tankarna till avenbok.
 
Tittar jag åt höger ser jag det här.
 
Och tittar jag rakt fram ser jag det här fina lilla gänget, kärrsnäppor och en ung större strandpipare.
Vad lär vi oss av detta då, jo se dig alltid runt omkring i stället för att bara rusa på.
 
 
Och så gjorde Öland åter en sista kraftansträngning innan vintern och bjöd in till Skördefest.
Här kan man sitta i timslånga köer eller snirkla sig i väg på småvägarna till byarna på östra sidan, Det finns alltid något att uppleva.
 
 
I tex Bläsinge där vi hamnade i år.
 
 
Föll för Ateljé Himlavid med en fin lite trädgård.
 
 
Enkelt och smakfullt enligt mig.
 
 
Och inne i själva ateljén möts man av ett gäng fantastiska fårskallar. En av de här fick följa med hem och hamnade så småning om på en vägg i Farsta Strand där den gör sig så otroligt bra.
 
 
När skördefesten tar slut töms ön och lugnet går till slut att ta på, underbart.
 
 
Nu är det bara någr hundra fågelskådare som ska stöka runt några veckor på södra ön innan det lackar mot vintern.
Pilfinkarna släpar in bomaterial i en holk. har inte en aning vad de har i görningen.
 
 
Trädgårdstomten har inte flöjtat klart riktigt än.
 
 
En kvällstur till Beijershamn är aldrig fel.
 
 
Alltid finns det något man kan titta på, för det mesta rätt mycket. En kärrsnäppa till exempel.
 
 
Eller varför inte en fint vinterklädd stare i en komocka.
 
 
Någon dag har vinden lagt sig lite så man känner att en fiske eller rodd tur kan bli riktigt trivsam.
 
 
Småskarake hona.
 
 
Och så de riktigt fina lugna stunderna med hunden. Här har vi ett ömsesidigt intresse att bara sitta och tomglo en stund.
Men det kan räcka att en hare sticker upp ett öra där ute så ändras fokus till något helt annat. Då är det liksom över med tomgloendet för den här gången.
 
 
Frid mina vänner, så kul att ni läst ända hit.
 
 
 
 
 
Foto och illustration | | Kommentera |

Här och lite var

17/9 2018
Sensommaren börjar luta åt höst, men i år är det lite annorlunda.
Det kom en del regn för någon vecka sedan. Inte så det fyllde på några reserver förutom regntunnorna, men det började grönska och växa igen.
Plötsligt var allt nytt och grönt igen, djuren släpptes ut på bete och bönderna började planera för en 3e vallskörd. Då stoppar höstkänslorna upp lite grann.
 
 
 
Bålgetingarna i holken har börjat svämma över. Fascinerande minst sagt. 
 
 
 
I uggleholken flyttar sig ingångshålet lite, men över en natt försvann hela "getingporten".
Så i skrivandes stund är det helt öppet där nu.Har inte en aning vem som har varit där och härjat.
Tyckte de surrade lite extra i falsett den morgonen men det är fortfarande lite liv i holken.
 
 
Sparvhöken gör sina turer
 
 
Rödhaken släcker sin törst.
 
 
Oftast har de observerat en långt innan kameran kommer upp.
 
 
Åter på sjöängarna.
 
 
 
 
 
 
 
 
Ung törnskata i sitt rätta element.
 
 
Åkte med Farsan till norra Hjälmaren och kikade runt i hans barn och ungdoms bygder.
Där hittade jag den här fina hjälmarsnipan, byggd av samma båtbyggare som bygt min snipa. Allan Eriksson på Vinön i Hjälmaren.
På min båt skrapade man bort all lack och började linolja båten i stället, efter ett tag mörknar den och blir svart, helt okej för min del men det här är ju också en fröjd för ögat.
 
 
Det här båthuset utgick Farfar och Far ifrån när de bland annat höll på med notfiske efter gös för sisådär 65-70 år sedan.
 
 
Leden ut mot Storhjälmaren. Där borta syns ön Valen där min farmor är född.
Där ifrån tog sig min syssling Björn på Valen, för att visa oss torp och boställen där våra anfäder bott genom seklerna.
En oerhört spännande och givande tur för en släktforskare som mig. Det kanske ni inte viste om mig, men jag har än så länge förskonat er från inlägg om tjocka släkten, men det kan nog komma.
 
 
Klart man vill se efter om det ändrat sig nått på 70 år.
 
 
Och en del av de här björkarna planterade min Farfars far när han var liten, någon gång på 1890-talet. Nu är de sprayade för avverkning.
Gamla björkar blir livsfarliga till slut.
 
 
Åter på Öland efter en händelserik helg.
 
 
Den där blicken hade jag sett någon stans. Efter lite googlande hittade jag den.
 
 
Från filmen Watership Down. Den långa flykten.
 
 
 
Kolugnt
 
 
Tystnad och meditation.
 
 
Runstens kyrka.
 
 
Fästigarna är klottrade i landskapet.
 
 
 
 
 
Stor frid
 
 
 
Foto och illustration | | Kommentera |

Sensommartorka

 
22/8 2018
Jag tror det är en trend. Men flera stora bloggare  som tidigare gjorde flera inlägg om dagen, nu börjar dra ut på intervallerna och inläggen kommer med ett par veckors mellanrum, eller mer. jag känner att jag är en av trendsättarna till det här och jag fortsätter att dra ut på tiden mellan inläggen. I sommar har det bara blivit 3-4 stycken. Jag lovar de andra hänger snart efter.
I övrigt tror jag bloggandet är en utdöende mossig kulturyttring. Nu finns så mycket fler kanaler att synas i. Men var inte oroliga för min skull, Jag följer sällan trender. jag sätter dom bara.
Så jag fortsätter mitt bloggande som vanligt, lite då och då. ;)
 
När vi kom hem från vår fina sommarresa var jag snabbt i med båten. Värmeböljan var nu i full gång och jag längtade mer än nånnsin ut på sjön. Liv var redan inoljad och klar så det var snart gjort att greppa årorna.
Det blev några fina kvälls och morgonturer. Sedan började de tragiska härskande sydvästvindarna som jag inte är jätteglad åt. Så aktiviteten på sjön minskade tyvärr lite fram i augusti.
 
 
Mycket fågel på vikens stenar i fint kvällsljus
 
 
 
 
 
Kannadagäss
 
 
Och så minns vi väl Blodmånen som många klagade på var svårfotograferad. Vem tusan bär ansvaret för det?
Kommunen eller Staten
 
 
Värmen gjorde att getingarna formligen exploderade i antal. De över vintrande drottningarna la ägg och födde upp arbetar larver så det stod härliga till.
I en av våra holkar har bålgetingar slagit sig ned. Turligt nog hade rödstjärten fått ut sina ungar så den var tom för resten av säsongen.
 
 
Det är fascinerande djur. Varma dagar, och det har ju varit ofta, så hör man hur det murrar från holken. Då sitter några i öppningen och fläktar med vingarna för att svalka av innehållet i boet.
 
 
Det fars in och ut. Skräp bärs ut och mat bärs in.
 
 
Även i uggleholken har ett gäng bålgetingar flyttat in. Ser ni flugan där till vänster om hålet. Någon specialnischad sort med ryckiga rörelser. Det finns parasitflugor som slungar in sina ägg genom öppningen som sedan gottar runt i larvkammrar och livnär sig på larver eller deras mat. Tycker det är konstigt att getingarna inte äter upp dem, De älskar ju flugor. 
 
 
Det mest livsavgörande för getingarna är vatten. det fullkomligen svärmade över dammen och fågelbaden. Flera "smågeting samhällen kraschade fram på sommaren, tror det blev för varmt och torrt. Bålgetingarna verkar vara tåligare. Här en bålgeting.
 
 
Det här tror jag är en vanlig geting. Arten heter faktiskt så, även om den påträffas utanför sitt utbredningsområde.
 
 
 
Det här kan vara en skogsgeting. De heter så även om de ses i en trädgård.
 
 
Stort och smått. Jag lämnar getingarna för sjön. Storskarv på tork.
 
 
Den här fantastiska morgonen var det fler som tagit tillfället i akt. Klockan  7 var det 25 grader och kavlugnt.
 
 
Olika flytetyg dök upp i sundet.
 
 
Horisonten tog semester och försvann
 
 
 
 
Det blev galna effekter. Den här bilden är helt omanipulerad.
 
 
 
 
 
 
En fisktärna sitter redan och flämtar i värmen.
 
Unga gravänder
 
 
En morgon såg jag en blodsol som steg upp ur morgondimman
 
 
 
Torkan verkar också ha gynnat Almsplintborren som sprider almsjukan.
De här almarna är lite speciella. Jag tror det är någon form av Lundalm eventuellt någon hybrid.
De planterades av en inflyttad skåning som hette Gåsanisse i slutet på 1800-talet. Kanske hade han med sig plantorna från Skåne. När byarna tömdes på folk i den stora emigrationen till Amerika, var det faktiskt ett gäng skåningar som emigrerade till de övergivna gårdarna i Mörbylångadalen. Kanske Gåsanisse var en av dem.
Här slog almsjukan till för tre år sedan, det började i öster och har i år nått igenom hela trädraden.
De här kommer fällas så småning om.
Landmärken kommer och går.
 
Halmbalar i Mörbylångadalen. typ 60 % mindre än andra år pga torkan.
 
 
 
Och så blev det en tur till Stockholm rätt som det var. Ni som följt med lite i dotterns kamp för sin förlorade assistans kan få veta att hon äntligen efter två års väntan fått rätt i Förvaltningsrätten. Nu gällde det att  träffa Stadsdelsförvaltningen och förklara hur vi tycker de bör tänka när de nu ska bestämma hur många timmar de tycker hon har rätt till. Den här fina bilden får symbolisera den resan;)
 
Tillbaka på Öland igen, Här höll man fortfarande på att skörda de sista jordgubbarna för i år. Nu är det tomt på fälten.
 
 
Som sagt vattnet har varit en viktig del av den här sommaren. För 15 år sedan tog jag vara på en granstam som var genomrutten i kärnan. Jag skrapade ur möget och täljde till en didgeridoo. Den gick faktiskt att spela på men det gick åt så fruktansvärt mycket luft, så det blev inte många bröl förrän jag la tutan på hyllan och kastade den i dammen till förhoppningsvis någons glädje. Nu i år flyttade en av paddorna in i röret. Snacka om sjötomt. Nu sitter den där hela dagarna och tuttar ut. Ibland lite mer inkrupen i skydd för solen.
 
 
En rådjurhind med kid kommer fram till fågelbadet och dricker ibland. Det har nog aldrig hänt förut
 
 
Det är fotat genom myggnätet där av den fina softningen.
 
 
Björkfrön fastnar lätt på tungan.
I går blev ett rådjur påkört och senare skjutet precis utanför vår häck. Kanske det var det här rådjuret som var på väg till hästarnas vattenkärl på andra sidan vägen.
 
 
En ung törnskata kom in från någon torrlagd hage i närheten, kanske för att söka vatten. Det var tyvärr för sent. Den dog senare.
Sedan i maj har vi fått 15 mm regn, det är alldeles för lite. Alla vätar i området är uttorkade. Jag är övertygad om att det påverkat delar av djurlivet mycket negativt.
 
 
 
Andra arter  gynnas i stället av värmen. Vår ginko har växt som aldrig förr trotts nästan ingen vattning alls.
Och den här purpurrevan frodades på en i övrigt uttorkad industritomt i Färjestaden
 
 
Nu hoppas vi fortfarande på mer regn och ett nytt blogginlägg relativt snart.
 
 
 
FRID
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto och illustration | | Kommentera |
Upp