ÄNTLIGEN CENTRAL PARK 2

 
Nu fortsätter jag den efterlängtade berättelsen om min lilla vandring genom en av världens största parker.
 
 
 
Tittar man norrut från Belvederen ser man  "The tutle pound" och bortanför den syns great lawn igen.
Ja det finns faktiskt skökdpaddor "vilt" i den dammen.
 
 
Det är många privatpersoner som släpper ut sina sköldpaddor här när de börjar växa ur sina akvarium.
Från parkförvaltningens sida låter man medela att de har tillräckligt med skölpaddor, så det behövs inte fler. Rödörad sköldpadda är en av de två arterna som finns här.
 
 
Här är en annan av de nedsänkta vägarna.
 
 
När man sedan går genom det fina skogslandsakapet "The ramble" kommer man så småning om fram till sjön The Lake;) och den här bron "Oak Bridge at Bank Rock bay" Den har sett lite olika ut genom åren men nu har man fixat till den som den såg ut från början genom att bla studera gamla foton och målningar.
 
 
The Lake är stor men ligger inbäddad i "skogen" och stora delar av den ligger utanför de stora stråken.
Den här vyn är rätt så speciell tycker jag.
Observera staketet nere vid stranden, mot gäss och båthyrare.
 
 
Här var en lämplig plats för en paus i vårsolen. Bäcken heter Gill.
 
 
Här är nog det mest konkreta beviset på stormen Sandys härjningar. den har man nog sparat som en liten instalation och monumant för all de träden som föll.
 
 
I en annan del av The Lake och i lite mer befolkade trakter ligger broarnas stolthet The Bow Bridge,
USAs näst äldsta gjutjärns bro.
Kan inte låta bli att länka till det här lite smöriga och säkert tillrättalagda klippet, men här kan man se hur bron och dess omgivningar ser ut med  lite höstfärger också. Det är ju en bra låt också.
 
 
Bethesda terrace med  The Lake i bakgunden och statyn av en vattenängel.
 
 
Plötsligt ändrar parken helt karaktär och man kliver in i en lång rak gata kantad av dubbla almrader.
Här är det mest franskinspirerade parkavsnittet. The Mall som är en paradväg där man på helgerna gick fram och tillbaks för att synas. Så det var finkläderna på. Någonstans läste jag att det är så fortfarande, men det var inget jag märkte av idag.
Det lär ska var den enda raka gågatan i hela parken.
 
 
Här stod ett skönt gäng och spelade swinglåtar.
 
 
 
 
 
Vid en rak paralell sidväg ligger  The literary walk, kantad av statyer av stora tänkare och författare.
 
 
En av de många klassiska hästekipagen man kan hyra för en rundtur.
 
 
wollman rink har man ju sett i ett antal filmer, oftast med lite julanknytning. Kul att se på riktigt.
 
 
En av de största lekplatserna Heckscher playgound. Mycket betong, sten och gummimattor. Mycket poppulär.
Tror inte jag har sett något liknande. Här stod mammor och pappor nedanför och peppade sina ungar när de friklättrade på bergknallarna.
 
 
Den rika örtfloran började visa sig i värmen. Nä jag ska inte tjata om hur viktiga staketen är.
 
 
På Heckscher ballfields var det full aktivitet. Allt från knattelag till seniorer. Det var en hel del publik också. Men så är det ju nationalsporten också. Det här är nog istället för innebandymatcherna för familjerna på helgerna.
 
 
 
Dairy Visitor Ceneter. det är Central park Conservancys största lokal i parken med stor souvenirbutik.
Från början var det här en plats dit man gick med sina barn heta sommardagar där de kunde sitta i skuggan i den luftiga hallen och dricka mjölk.
Låter inte det väldigt fint och behagligt?
 
 
Sheep meadow. Det är här man hänger så fort vädret tillåter det. Solbad och picnic.
 Nu dök glädjande nog resten av familjen upp, så det blev verkligen picnic och slappning i gröngräset.
 
 
Och någon flög drake i sin ensamhet.
 
 
Och någon tog det verkligen lugnt.
 
 
Några hittade en egen gräsyta med tillhörande ekorre, men de blev bortkörda av en vakt efter ett tag (inte ekorren dock).
 
 
 
 
På vägen hemåt tar vi vägen förbi Strawberry Fields. I huset i bakgrunden bodde John Lennon, och det var där utanför han blev skjuten.
 
 
Yoko Ono gjorde den här mosaiken, som har blivit som en plats för alla fans att komma till och sörja sin idol.
 
 
Här stötte vi på den här killen. det är Gary, the Mayor of Strawberry Fields.
han är en uteliggare som tagit på sig uppgiften att stå här och hålla monologer om John Lennon och fred.
Varje dag tigger han ihop blommor från blomsterhandlarna i området som han sedan lägger ut i olika mönster på mosaiken. Han säger att John kom till honom i en dröm och sa att det han gjorde var rätt och att han skulle fortsätta. Folk ger honom pengar och han bor numera i en liten lägenhet i närheten.
 
Men flera gillar inte det här, parkförvaltningen hittar på nya regler hela tiden för att han ska lägga av att "skräpa ned" och hålla tyst. Ibland när han är full för han visst ett jävla liv på kvällarna.
Men han är envis och jobbar på. De flesta vi ser verkar hursom tycka det är roligt med det här orginalet som ger platsen en extra upplevelse.
 
Dagen går mot sitt slut, vi tar bussen hemåt går upp på hotellets takrestaurang och äter en kanonmiddag med utsikt över ett glittrande Manhattan. Den här dagen har varit lång och upplevelserik.
Allt från de tysta öde gatorna på vägen dit i grynngen, fågelsången i skogen och alla kända och okända platser jag fått se, och alla mäniskor jag sett och träffat. Att sedan få avsluta den med nästan hela familjen satten pricken över iet den här dagen som blev precis så bra som jag tänkte mig den när jag fick min fixa idé att jogga i Central Park på min 50årsdag, för så där 5 år sedan.
Men när jag sedan skulle skriva ner dagen i min anteckningsbok somnade jag innan jag ens  fick igång pennan.
 
 
 
 
FRID
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto och illustration | | Kommentera |

ÄNTLIGEN CENTRAL PARK 1

 
 

Jag har varit fascinerad och nyfiken av Central Park i många år. Framför allt är det parkens läge mitt på Manhattan bland alla skyskrapor och avenyer som är så fantastiskt.

Det mest beundransvärda är att parken har fått behålla sin form i de 160 år den har funnits och inte ätits upp av den starkt växande staden runt omkring. Att den (skyddet) har stått pall för höga markpriser och rika investerare och exploatörer. Trycket måste ha varit enormt genom åren.

Se bara hur det ser ut i Stockholm i dag. Där offras fortfarande centralt belägna parkområden för bostäder och till och med kontorsbyggnader allt för några kronors skull.

Tack vare att man här har hållit fast vid sitt Central Park har man nu en helt unika "lunga" mitt i en av världens största städer med flera miljoner besökare om året.

Vad vore Manhattan utan Central Park?

 

Den här bilden har jag tyvär inte tagit. Central Park sett från norr.

 

Hur det skyddet ser ut och hur turerna har gått genom åren vet jag inget om men det är ju ett uppslag till fortsatta studier:)

 

Så det var närmast i ett yrvaket lyckorus jag en tidig morgon satt på bussen till den nordligaste delen av parken och skulle ägna hela dagen åt att utforska mina drömmars park.

Jag hade bara skymtat några träd som hastigast genom bussfönstret men när jag klev av bussen så låg hela parken i sina fulla ca 4 kilometers längd och 800 meters bredd, (315 ha) framför mig.

Egentligen skulle det inte spela någon roll vad jag skulle finna där. det var bara det att den fortfarande ligger där den ligger och att jag äntligen var här som betydde något.

Jag hade egentligen inte pluggat parken så mycket utan mest bara kollat och var vattnen låg och lite vägsträckningar jag skulle ta i grova drag under dagen.

 

 
 

Franska revolutionen har faktiskt en liten del i Central Park tillblivelse. En effekt av revolutionen var att man i Frankrike ville öppna upp parkerna för allmänheten och de flesta samhällsklasser.

Den tidens parkideal som slagit igenom starkt var den engelska romantiska landskapsparken, med böljande kullar, slingrande stigar, spännande grottor, klippor, småslott och lusthus. Betande får, sjöar och bäckar skulle späda på känslan av idyllisk pastoral.

De öppna exercisfälten där kungarna tidigare kunde bevittna sina arméer kunde visserligen fortfarande användas till parader men de användes nu mer och mer för sport och idrott till fromma för folkets hälsa, som det nog kunde heta.

 

En av fäderna till den nordamerikans landskapsdesignen hette Frederick Law Olmsted han hade under 1850 varit i Europa och sett de parker som fanns i framför allt England och Tyskland och sa "I demokratiska Amerika fanns det ingenting ens i närheten av att kunna jämföras med dessa folkliga parker"

Han och kollegan Calvert Vaux vann 1856 en arkitekttävlan om att utforma ett område på Manhattan och fick således göra Central park.

Det fanns vissa krav att hålla sig till, t.ex. skulle det finnas vattenreservoarer för staden och att 4 korsande vägar skulle ritas in.

 

 

 

Visst har det skett förändringar genom åren det har rivits byggts och ändrats men allt för parkens bästa.

När parken byggdes var det endast i de södra delarna som det var lite tätare bebyggelse på Manhattan

Parken sköts på uppdrag av staden av Central Park Conservany som är en icke vinstdrivande organisation. Jag tror att runt 80% av inkomster och arbete erhålls från donationer och frivilliga vollontärer som jobbar med skötsel och underhåll. Stora donationer flyter in. I USA har man ett skattesystem som gör att man gynnas av att donera och utföra volontärarbete.

Sedan Central Park Conservancy tog över på 80 talet har man gjort stora ansträngningar att återställa mycket till "orginal" igen.

Bara några steg in i parken började min kamera gå varm.

 

 
Här i den nordligaste av dammarna Harlem meer har man tillexempel catch and release fiske efter regnbåge.
Byggnaden fungerar som utställningshall. Meer är holändska för sjö och är en hyllning till de holländare som var nybyggare i det här området då det begav sig.
Ivrigt skyndar jag vidare. Jag går förbi en stor bassäng med vattenrutchbanor. Här lär det koka med folk heta sommardagar. i dag var det dock öde.
 
 
Harlem Meer i vårgrönska.
 
 
Det här är en av parkens många valvbroar och en av de mest fotograferade. den är byggd 1866 helt utan bindemedel. Blocken håller varandra. Över bron går en bilväg. Bron heter Huddlestone Arch.
 
 
När jag går igenom bron kommer jag ut i ett helt nytt och fantastiskt landskap det sk North Woods. Det största skogsområdet i parken och en mycket bra fågellokal. Här försvann trafikbullret och bara fåglar hördes, fåglar jag aldrig vare sig har sett eller hört förut. Det vill jag ägna ett eget litet inlägg om lite senare.
Här dröjde jag rätt länge och gick mycket sakta längs stigar och vägar.
 
 
Plötsligt bröts tystnaden av motorsågsljud och brak av tunga grenar. Ett gäng trädvårdare kapade ner brutna grenar efter stormen Sandy som hade fällt 100tals träd i parken, Det syntes inte mycket av den förödelsen nu.
Man vill undvika att någon skadas av nedfallande grenar. Det kan bli dyrt.
Trots lördag och tidig morgon så jobbas det. troligen vollontärarbete.
 
 
Här är parkens lägsta bro Springbanks Arch byggd 1863.
 
 
Det finns otroligt mycket hundar och hundägare i New York. Många träffas i parken och umgås.
 
 
Här är en av de korsande vägarna. Jag tycker det är grymt att Olmsted valde att sänka ner vägarna, jag menar på den tiden fanns det ju knappt bullrande bilar, men vägen varken hörs eller märks förrän man är rakt över den.
 
 
Så kom jag plötsligt fram till Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir. Det här var ett litet delmål. Hur många filmer har man inte sett hur huvudrollsinnehavaren joggat runt den här dammen och stått och stretcha mot det gammla gunnebostängslet. Det där ville jag känna på, så jag svidade om lite och tog en joggtur runt dammen. Det var riktigt speciellt, och nu hade det kommit ut rätt mycket folk och här var det bara joggare av alla moddichanger.
 
 
Så här såg det ut på 70talet. Nog känner du igen det från någon film?
På 80talet var det några som dök i dammen och hittade ett äldre staket som låg nedvräkt på botten.
Man insåg att det var det gamla orginalet. Central Park conservancy tvekade inte. Man lät nytillverka det funna staketet och satte upp det runt hela dammen. Och visst blev det trevligare även om "filmkänslan" försvann lite;)
 
 
Och det går ju alldeles utmärkt att stretcha mot det här nya också. Den här bilden tog jag springande med mobilen måste erkänna att det kändes lite gubbigt men jag hade ju liksom ett djupare motiv för det här.
 
Efter min löptur varvar jag ner i solen i en bäckravin, tar på mig lite torra kläder äter en second frukost och knallar vidare.
De flesta bänkar i parken bär små skyltar som folk fått köpa för att stötta parkens möjligheter för att erbjuda sittplatser.
 

 
 
 
Det här är parkens mittpunkt, The Great Lawn. det ser ju inte så stort ut på bilden. Men det var här 500 000 åskådare såg konserten med Siomon and Garfunkel eller när Diana Ross visade sig vara stor och medkännande mot sin publik när hennes konsert stormade och regnade sönder 1983.
I dag var alla basebollplaner redan i bruk.
 
Det finns en stor byggnad som klämts in i parken och bryter de raka kanterna. Det är The Metropolitan Museum of modern art. Det var gigantiskt, det här är bara en liten utbyggnad i mitten. Men med 2 miljoner konstverk så krävs det ju lite plats. Har hade vi bokat in ett besök men tiden räkte tyvär inte till den här gången. Det byggdes 1872.
 
 
Plötsligt gick jag på den här. Cleopatras nål. Hitfraktad från Egypten någon gång i slutet på 1800talet.
 
 
Det här är Greywacke Arch byggd 1862 av Huddsonsandsten.
 
 
Här har vi Kung Jagiello till heder för det polska starka folket.
 
 
Det här är Belvedere Castle. Här har Central Park Conservancy ett bemannat informationsställe med inriktning på fåglar.
 
 
Här i de omkringliggande skogspartierna lär vara ett av USAs bästa fågellokaler. Nu var det lite för tidigt på våren och för sent på dagen för att jag skulle märka något av det.
Observera staketen. de skulle vara lite otänkbara i Sverige tyvärr. Men de är effektiva och enkla. Det är inget man sätter sig på, lite för högt för att kliva över, lite för vasst att låta hundarna hoppa över. Marken vid sidan av stigar och vägar var mycket orörda. Bland annat därför är här mycket fågel och örter. Ändå går här miljontals besökare varje år.
Japp, fram för mer staket i Svenska parker.
 
Fortsättning Följer
 
 
 
FRID
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto och illustration | | Kommentera |

På Manhattans gator

 
 
 
Nu är det snart en vecka sedan vi kom hem från vår lilla resa över Atlanten. Intrycken börjar sjunka in och man inser att man har fått bestående men.
För det första kan man aldrig resa av sig reslusten, snarare tvärt om. Och man inser i ännu högre grad än tidgare att det finns så mycket att uppleva.
 
Här är ett urval av mina bilder från själva staden och människorna.
Jag tycker att ordet "brutal storstad" är ganska bra beskrivning på N Y, även på ett positivt sett.
 
 
Utsikten från vårt fönster. Fantastisk tyckte vi. Här var det söndagkväll. Ständigt tutande och ljud från sirener, precis som på film.
 
 
Jag lyckades dock pricka in en lugn period i "Staden som aldrig sover". Det var en lördagmorgon och jag stod och väntade på bussen mot Central Park.
 
 
Hotellet Beekman Tower Hotel 49st 1 av, Byggt på 1920talet som ett slags kvinnohem. man har bevarat väldigt mycket av stilen. Charmigt värre.
 
 
På högsta våningen låg en restaurang.
 
 
Här kunde man sitta och njuta av ett fachinerande taklandskap. Nu så här tidigt på året endast befolkat av duvor.
 
 
 
 
 
Under ett kvällsbesök på Empire State Building så öppnar sig att annat taklandskap.
Annars var det nog roligast nere på gatorna.
 
 
Det är rent befriande med den mångfald av mäniskor som finns i en storstad.
 
 
Är det här ett skämt eller?
 
 
Inne i arbetsförmedlingens lokaler. Nej vi sökte inte jobb, men det var grönt, varmt och tyst en stund.
 
 
 
Reflexerna från skyskraporna kunde ge upphov till fina ljuseffekter lite varstans.
 
 
jag förstod inte om den här killen ville slippa bli fotad eller om han glatt vinkade till mig.
 
 
Det här, att göra möbler av hela trästycken, har jag fått för mig är en betydligt vanligare slöjdform i USA än i Sverige. Här på ett vanligt lunchhak vid GrandCentral.
 
 
Här är stadsbiblioteket. det var här de tog sin tillflykt i filmen Day after tomorrow.
 
 
Och det var här tsunamivågen slog fram mot portarna. http://www.youtube.com/watch?v=w_1VnGp8Lls
 
 
Men nu var det "lugna" gatan.
 
 
Precis som över allt annars så var det ont om sittplatser i vissa områden. Och i bland fanns de på de mest oväntade ställena, och alltid aftertraktade.
 
 
Time square var precis som alla varnat för en turistfälla. stökigt och trångt. Men visst var det kul att ha sett älendet.
 
 
Den här tjejen sprayade tavlor med manhattanmotiv, riktigt säker och ekvilibristisk.
 
 
Newyorkborna var som folk är mest, rätt självupptagna och levde sina liv och brydde sig rätt lite om turisterna.
Men om någon behövde hjälp, turist eller bofast, då var de otroligt hjälpsamma, betydligt mer än man ser här i Sverige. Så där rent generellt alltså.
 
 
Vi köpte busskort och åkte buss var vi än skulle. Funkade kanon när man lärt sig grunderna och förstått hur busslinjerna var uppbyggda.
Vi åkte genom Chinatown några gånger, det var lite speciellt.
 
 
Här nere på södra udden var spåren fortfarande ganska påtagliga efter stormen Sandy. Stora reparationarbeten pågick.
 
 
Å här kan man se Brooklynbron.
 
 
Och man kan ta den reguljära gratisfärjan över till Staten Island. Här är man mitt i vardagssmeten, inte mycket turister.
Turen går förbi Frihetsgudinnan och Ellisisland. Själv är jag inte jätteimponerad av frihetsgudinnan så det räckte med ett par förbifarter utan landgång.
 
 
Interiör
 
 
Systerfärjan på Staten Island.
 
 
Manhattan från söder. Nya World Trade skrapan växer upp från Ground zero till vänster.
 
 
Här på lite närmre håll, Även här var det knölig. Byggarbetsplats med säkerhetskoll och massa turister.
Jag strök i utkanten. Vet inte varför man ska åka hit egentligen. Inget av det gammla finns kvar och inte mycket av det nya är klart.
 
 
En stor fin koppartavla fanns där som en hyllning till de brandmän som dog.
 
 
Går man runt allt ser man det här. 400 kärrekar har planterats. Det blir nog fint i framtiden.
 
 
Zoomar man in lite därifrån så kan man få in det här päronträdet (det med staket runt).
Päronträd är ett ganska vanligt gatuträd i New York. och ett sådant grävde man fram ur massorna under de rasade tornen. Man flyttade det till en plantskola där man vårdade det ömt och fick liv i det igen.
Här står det nu, återplanterat, ensam i sitt slag, och symboliserar återuppståndelsen. Det var lite kul.
 

En gångbro över East Drive.
 
 
Så fort det finns lite vatten gör sig naturen påmind. En skarvkoloni i East River.
Manhattanbron i bakrunden.
 
 
The Chrysler Building. byggd 1928, Det var den första byggnad som blev högre än eifeltornet i världen.
Man tävlade med en annan skrapa (40 wall street) som byggdes samtidigt. På Chrysler hade man smugit upp en uppfällbar spira som fälldes upp och "segern" var ett faktum. Skykraporna är ju en vetenskap för sig.
 
 
The Wall street Bull verkade mest populär bland Japaner. Den ska symbolisera finansiell aggresivitet.
Här ett foto från bussfönstret.
 

En fackförening för de papperslösa tar en matpaus i sin demonstration.
 
 
Självklart pågår det ständiga reparationer på hus och gator, och det verkar som de håller på dygnet runt. Knöligt och stökigt, men det hör ju liksom till i en storstad.
 
 
Den här mannen får symboöisera alla de som jobbar med renhållningen på Manhattan.
De lyckas verkligen att hålla gatorna rena och fräscha. På morgnarna är det många som spolar sina trottoarer.
Alla sopor ställs ut på gatan på kvällarna och är borta på morgonen efter.
 

Men, allt har ett slut.
 
 
Plötsligt är det dags att ta sig till Flygplatsen och åka hem, å det är klart att man ville stanna kvar några veckor till. Men nu fick man se Queensbron i dagsljus.
Å hur många bultar är det i den då?
 
 
Och  då går det ju inte att unvika att man kör genom lite mindre putsade områden i Brooklyn och Queens.
Det är minst lika intressant som det putsade Manhattan.
Kennedyflygplatsens storlek är en historia någon annan får berätta.
 
 
Och plötsligt har man mellanlandat på ett iskalt Island (-7). De sista dagarna i NY var det runt 20+ grader.
Några timmars väntan innan nästa skutt över resten av Atlanten.
Man blir alltid lika inspirerad när man landar där ute på Keflavik och ser jöklarna och bergen i fjärran.
Hit måste vi bara åka nästa gång tänker man. Jag har bussluffat runt Island en gång och det är en fantastisk plats.
 
 
Och där någonstans över Nordsjön och dess oljeborrplattformar lämnar vi det här äventyret bakom oss.
 
MEN Eftersom jag tycker att det här var så himla rolig resa så tänker jag faktiskt skriva mer om den längre fram.
Många är de bilder som ännu inte visats. 
 
 
 
Tack för att du läst ända hit
 
 
 
FRID
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto och illustration | | Kommentera |
Upp