Äntligen ute
1/11 2016
Det har ju varit lite dåligt med det riktiga utelivet nu under oktober, den tid på året man egentligen borde vistas väldigt mycket ute i naturen.
Dagtid i alla fall
Men det har i alla fall blivit några timmar utöver hundpromenaderna.
Trotts total avsaknad av frost börjar nu löven släppa och med de friska vindarna är det snart lövfritt på de stora träden.
Starflockar och sidensvansar drar fram om vart annant, även om sidensvansarna nu börjar blir vanligare.
Här är det starar i sin vitprickiga vinterdräkt.
Och äntligen börjar det bli vatten i dikena vilket ju kanske visar att grundvattnet börjar fyllas på.
Fortfarande dignar några träd av äpplen, verkligen hög tid att skörda.
Vi har kört över 200 kg till musteriet och fått 150 liter must i retur.
Ingrid Marie, Dessert och bordsfrukt. Mognar i november och kan lagras till Januari.
Ingrid Marie hette den flickan som 1910 hittade trädet i en skolträdgård på Fyn. Hennes far var lärare där.
1930 kom trädet till Sverige och blev snabbt mycket populärt.
Karin Schneider är en rödare variant av Ingrid Marie. Det skulle kunna vara den varianten vi har ett träd av.
Men vem var nu Karin Schneider?
Hunden och jag gick på ett rådjur häromdagen. Lyckades fånga det på bild medans det går sakta i från oss men hon har vridit öronen helt om för att ha full koll på vad vi tar oss för. det har jag aldrig lagt märke till.
Och så ställde hon sig plötsligt så här. Det kändes lite kränkande.
Hon hade lika väll kunnat ge oss ett finger om hon hade haft något, och det hade hon haft sin fulla rätt att göra tycker jag.
Vilka är vi att springa där och störa.
En flock bergfinkar har slagit sig ner i en ask. Härliga fåglar. Antingen hör man deras trevliga trumpetande upp i fjällbjörkskogen eller så lyser de upp tillvaron i södra Sverige under senhöst och vinter.
Hittade äntligen ner till udden en dag också.
Västrevet med sina havsörnar tex.
Fortfarande ganska blåsigt.
I lä höll några lövsångare på att fånga insekter runt en fläder vid Fågel blås vitmenade gavel. Det blev så fantastiskt fin under och sidbelysning på dem tack vare den vita väggen.
Sveriges vanligaste fågel, men tänk vad den kan glädja i alla fall.
Tog mig till Södra lundspetsen och gick längs västra kanten en bit och placerade mig så i kanten av Schäferiängen.
Då och då kom det någon rovfågel förbiglidande. Här en fjällvråk som för dagen var rikligt förekommande på hela södra ön.
En och annan ormvråk svepte också förbi. det var också en hel del sparvhökar men de var lite för snabba för mig och den "nya" kameran jag lånat av yngsta dottern. en Canon SX30 med motsvarande ultrazoom på 830 mm tele.
Det var hur som helst en helt fantastisk dag med kanonväder. På de ca två timmar jag satt/låg där brände jag mycket kamerabatterier men aktare vad jag laddade mina egna.
Och hunden då? Jo tack bra. Så här vill han gärna se ut och framstå. Pigg, krispigt allert och morsk. Pälsen och svansen reser sig. han är faktiskt rätt fin då.
Men så ibland orkar han inte bry sig om vad omgivningarna tycker. Han tar på sig de lite säckiga myskläderna, Fokuserar på att tugga lite gräs och gå in i sig själv lite.
Jävla husse bara som står där med kameran fast man bara vill vara sig själv ett tag.
Frid