Kallebaatur - Fjällen sista delen

Fjällen sista delen

När vi var i området runt Helags var vädret grått och regningt. Toppen låg inbäddad i moln för det mesta.
Vi hade gått i hällande regn runt en mil uppför, uppför mot fjällstationen. Vi närmade oss rätt utpumpade sent på kvällen.

Glaciären på Helags

Slutligen kunde vi skönja stationen i dimman, inte en lampa sågs lysa i nått fönster, det såg verkligen öde ut.
Hoppet om tak över huvudet sjönk undan. Dyngsur klev jag in i huvudbyggnaden.

Det blev nästan en chockupplevelse.

Emot mig slog doften av björkvedsbrasa, ett varmt behagligt ljus, folk sittandes i myskläder i skinnsoffan, och längre in i rummet gick folk med porclinstallrikar och plockade till sig mat från ett buffébord.
En liten butik och en "hotellreception".
Kontrasten blev lite för stor så det kändes mer som en surealistisk drömm.
Efter några sekunder kom jag åter till verkligheten och lyckades få ett tort rum för oss och hunden.
Vilken lyx det är att få ligga i en säng mellan lakan efter några dagar i fält.
Vi avböjde dock erbjudandet om nybakad pizza a´ 240 kr st hur lockande det än var.
Det blev makaroner och burkköttfärssås (inköpt i butiken) i stället, det var också lyx.

Jag hade tänkt ta mig en fotorunda på stationen och fota den fina huvudbyggnaden och den äldsta gammla byggnaden som tydligen är istort sett orginal från sekelskiftet med fotogenlampor och allt.
Jag ville även ta bilder från den byggnaden som alltid är öppen ifall vädret blir för bistert och folk bara måste in. Där knölar man in 60 pers om det behövs, och säkert lite till.
MEN, när vi dagen efter hunnit någon kilometer från stationen kom jag på att jag missade det.
Nåja, något måste man ju ha kvar att göra här i livet också.

Neråt dalen blev vädret bättre igen. Här lappsparv.

I de högsta delarna av vår vandring fanns det mycket ren med rätt små kalvar.
Så det var bäst att hålla vår jaktglada vallhund i koppel.

Det kan vara rätt njutningsfullt att diska i fjällen. Oftast blir det ju inte så mycket och så gäller det att lyfta på huvudet ibland och njuta.

Den här stenen var speciell. Den har säkert ett namn och en historia.

Det är den enda brandgula stenen i hela dalen.

Förr eller senare går det mot sitt slut. Kesusjön ligger några kilometer från parkeringen. Här hade vi velat slå ner tältet en sista gång men stranden var full av små stugor så det kändes inte bekvämt.
Det var som att fjället inte ville släppa oss, eller snarare vi inte riktigt ville släppa fjället.
Det var försent att hitta nått boende så vi stannade på parkeringen och sög ut det sista av turen och utsikten mot fjällen omkring.

Den morgonen låg hunden och jag och drog oss, i den knottfria luften.
Att rulla in sig i yttertältet och sova är en favorit.
Man behöver inte vara orolig för lite regn, det finns gott om tyg att gömma sig under, och man flyter in i miljön rätt bra om det nu är grönt. Men det kan bli jävligt varmt.
På kvällen var det två dalripor som skrockande gick runt mig och plockade, precis som hönor. Det var en ny upplevelse.

Så var vi till slut på väg söder ut.
Här är åter ett bevis på att fjället ville mota oss tillbaks.

Härjedalen är väll ett lite bortglömt landskap?
Här finns nog mycket fint och spännande att uppleva och upptäcka.
Verkar vara mycket vilt, fiske, fågel, fantastiska platser både över och nedanför trädgränsen.
Det ligger ju heller inte långt bort för oss sörlänningar.
Från stockholm är det ju en dagtur med bilen så har man allt detta.

Med all respekt för de som bor och verkar här Men visst är det ju också en stor jävla lekstuga för oss upplevelsetörstande turister med tanke på alla aktiviteter som finns. Allt mellan toppklättring och skärmflygning till att baka kolbullar och vaska guld.
Det är bra.

Frid