Portugal
Allt hände så fort. Världen ändrade läge och inget blev sig likt.
Runt jul bokade vi en resa till Alvor i Algarve i södra Portugal. En vecka i lugn och ro och med chans på lite roliga fåglar, även om första veckan i mars räknas som vinter av portugiserna.
Ett hotel med havsutsikt och fantastisk fina trägångar på sanddynerna längs havet, kilometer efter kilometer.
Portugal var Corona fritt då. Italen var fortfarande öppet men det hade börjat röra på sig där.
Under veckan vi var där började det hända saker även i Sverige.
Som läget var i Europa och Sverige när vi kom hem igen så hade vi narutligt vis aldrig åkt. Portugal fick sin första smittade samma dag vi kom hem.
Veckan efter var gränserna stängda. Vår resa var dock helt utan problem, bortsett från några dagars matförgiftning för dottern, tråkigt, men det gjorde att vi inte gjorde några dagsutflykter utom höll oss vid havet och runt hotellet. På det sättet blev det nog ännu lugnare än planerat, vilket faktiskt var riktigt skönt.
Promenader morgon och kväll i hop eller för oss själva. Jag hade mest fokuss på fåglar.
Gråsparvar fanns även där, jag tycker att de är lite mer kontrastrika i ansiktet än våra. Om jag får gissa så har de säkert någon gen från den spanska sparven i sig men inte tillräkligt mycket för att flankerna ska vara prickade. Sånna mellanformer ser man ju lite här och var där neråt annars men här såg de ut som på bilden.
En liten koloni med kornsparvar höll till vid en av lagunerna. de satt och spelade på morgnarna.
Avståndet och mest mulna morgnar gjorde den här bilden lite suddig.
Det här gänget svarta starar vid en fotbollsplan var de enda jag såg av arten. Ny art och erfarenhet för mig.
Spelande blåhake. För mig en typisk fjällfågel
En ny favorit, blåskata. trevli, social och väldigt vacker.
Utsikten från hotelbalkongem Ute till havs flög ständigt havssulor och en och annan storlabb bla.
I bland söktes hotellets gräsmattor av av härfåglar. Sånt blir man alltid lika glad för.
Blåskatan igen. Man har alltid trott att medeltida portugiser tog med sig den här arten från indien, men här om året hittade man massa fosila ben från blåskator i Marocko, som var runt 10 000 år. Så de har nog funnits här sedan urminnes tider.
Så fort det var lite grusigt så dök tofslärkor upp och spelade.
En medelhavstrut och storskarvar.
Gransångare
Någon art av akacia med sina typiska blommor.
De här grässångarna var vanliga i buskmarkerna. De har en ganska entonig flyktsång så de syntes bra i flykten, men det var sällan de satt så här öppet när de landat.
Grässångare
Svarthakad buskskvätta hane
Kentska tärnor patrulerad strande då och då.
Varje kväll strömmade storskarvar hit för att övernatta på en säker plats.
Även ett rätt ymnigt kvällssträck av ägretthägrar förekom. De kom oftast precis när solen börjat slicka horisonten. Då var jag ofta på plats. Jag verkligen gillar de här små, täta målinriktade flockarna.
Småspov
Svarthakade busken igen
Kustpipare
Och plötsligt stod en Svartbent strandpipare framför mig
En agave med små telningar. Snygg med de där vita bladsidorna
Sandlöpare
Fler agave, de här med sina otroligt maffiga fröställningar.
Gulhämpling vid en stor fin igenväxt ödetomt mitt emot hotellet
Här växte även Johannesbrödträd
Mitt trevliga resesällskap den sista kvällen.
Väl hemma igen så hade våren kommit liite längre. Fler gäss på ängarna och där ibland de trevliga bläsgässen med sina randiga magar. Med en rejäl nytändning på fåglar ger jag mig nu ut i de Sörmländska fågelmarkerna.
FRID