Mina sjöstövlar del II
Fortsättningen
Vintervädret var väldigt skiftande, snö och kyla kunde sanbbt bytas till +10 och regn.
Hård vind och hårda skiftande strömmar gör vattnen mellan öarna ganska luriga.
Färingarna är naturligt vis ett stort sjöfolk. Man säger att en färing föds med en åra i handen.
Här söker man efter en boj i mörkret.
De flesta Färingarna var mycket trevliga och roliga att jobba med. De gjorde inte så stor sak av saker och ting.
Men de var väldigt sjösjuka av sig nästan allihop.
Man berättade för mig, att det berodde på att när de Norska vikingarna for till Island släppte de av alla sjösjuka på Färöarna. Sjösjukan var inget som hindrade dem i arbetet, det jobbade, spydde , åt och jobbade.
Var det dåligt väder i början på turen var det alltid salt kokt kött och apelsiner, Det ska tydligen vara det bästa mot sjösjuka. jag hade inga större problem med sjön.
Det finns många Färingar (flest på de södra öarna) som är mörka med burrigt svart hår, de sägs härstamma från Spanska sjörövare som härjade där på 16-1700 talet.
Är man rödhårig härstammar man från Irländare som också varit där under någon period (vikingatid?).
Högt i kurs stod Norrmännen de såg man upp till, i alla fall på den tiden när jag var där. Äldre män kunde ha riktiga hårbuskar på nästippen de sades ha starka norska gener.
Svenskar var faktiskt rätt så populära också, Från Sverige kom många dugliga sjömän och var populära över hela världen berättade någon. Jussi Björling och Kicki Danielsson var väldigt stora på den tiden. Båda hade varit där och uppträtt.
I mässen hängde man om det blev avbrott i jobbet. På dagarna vakade kocken över oss men när han ställt fram nattmackorna och gått och lagt sig blev det snabbt ganska grisigt, så skulle det tydligen vara.
Kocken hade varit med Kvikk sedan hon var ny. Han sa att han var kusin med Ringostar, jag fick aldrig bekräftat om det var sant, han liknade mest Harpo Marx.
Här är så kallad "sherpefisk". Den stavningen var nog inte korrekt men det utalades ungefär så.
Det var småtorsk man tog och "fläkte" och sedan hängde upp för torkning några dagar. Sedan kokades de och serverades med potatis och någon söt senapssås, Smaken blev annorlunda lite lite jäst.
Det var mest fisk till mat. Färsk ugnsbakad torsk eller flundra2-3 gånger i veckan. Fiske knettar var knytnävsstora fiskbollar och jag tror det var fårtalg i dagen efter skars de i skivor till smörgåspålägg.
Fårskallar serverades någon gång per tur, lite för lite kött och mycket ben tyckte jag men smaken är det inget fel på. Grindval med späck och potatis var en annan delikatess. När man är ovan och äter för mycket späck får man en jävla halsbränna. Torkad fisk med tunna späckskivor var bra fyllemat eller fredagssnacks.
Allt smakade fantastiskt och ingen klagade någonsin på att det var fisk till mat. Fattas bara kan den bli färskare?
Vissa tider kunde det vara nästan kav lugnt mitt ute på Atlanten. Då var det riktigt skönt och lättjobbat
Under en tur trampade jag in ovanligt många krokar i mina svarta Nokia och jag tyckte jag blev blöt. För säkerhets skull köpte jag ett par brandgula Tretorn. Man ville ju inte stå i början på en tur med trasiga stövlar.
De där använder jag sällsynt fortfarande som vadarstövlar när jag ska ge Ölandsöringarna en duvning, men då är de inte så jätte praktiska.
Deras första tur blev en av Islandsturerna på våren.
Hm värst vad man smilar upp sig då. Då fanns ju inga digitalkameror så man var inte så van att ha kameror riktade mot sig i tid och otid som i dag.
Då låg vi alltid och fiskade på landgrundet söder om island, alltså inte ute på någon bank. Det var vackert att stå och se Vattnajökul stick upp ur havet.
Island hade jag varit på några år innan och luffat runt med buss och till fots. I några veckor bodde jag i mitt tält, skådade fotade skrev och njöt. Island är en fantastiskt ö. Det var nog då jag bestämde mig för att pröva på att bo på någon Atlantö en period.
Söder om Island var det alltid mycket fågel. Stormfågel och Storlabb och ibland stora flockar av havsula som låg och dök alldeles bakom båten. tretåiga måsar var det mycket av också.
Flyttfåglar från Europa kunde slå sig ner på båten för att vila ibland. Oftast var det rödvingetrastar. Den här skärpiplärkan hoppade omkring på fisken och plockade småräkor eller "lus". Här står han på magen på en marulk. Jag har för mig att piplärkan dog efter några dagar.
Det var rätt ofta det blev trassel på linan. Fram med kniven, skär bort alla krokar, red ut och knyt på nya.
Här är maskinmästarn Elmer ute och hjälper till.
Elmer spelade in en film under ett par turer som han klippte ihop och sålde till oss ombord för ockerpriser.
Men det är självklart kul att ha så här efteråt även om man kanske bara tittar på den vart 10e år.
Här tvingade han mig att posera vid en stor flundra.
Jag har på mig mina Tretorn ;)
Den här bilden tror jag är tagen av min danske vän Fleming
Efter några veckor på sjön var det alltid lika kul att se Färöarna stig upp ur horisonten och stäva in mellan öarna igen.
Här är öarna från vänster till höger, Stóri Drangir, Litil Drangir och Tindhólmur.
Nu väntade ett par tre dagars uppehåll i land. Fisken skulle landas mat och bränsle skulle ombord.
Som däcksman slapp man befatta sig med den biten. Men styrman och skeppare fick ju jobba även då.
Vi den här tiden fanns inga barer eller pubar på Färöarna. Man kunde heller inte köpa sprit på öarna.
Hade man ordning på sitt "skattekort" kunde man beställa sprit från Danmark och få hem med posten.
Det fantastiska ölet Föroya bjór kund man hämta på bryggeriet om man varit och visat sitt skattekort på posten och betalat. Man fick köpa någon liter i månaden och någr backar.
Om nu de här reglerna var till för att stävja drickandet så var de helt verkningslösa. Det dracks friskt.
Efter som det inte fanns pubbar samlades man i mässen på någon båt och festade.
I varje större by fanns det privata klubbar som man kunde bli inbjuden till. Efter som det var en privat tillställning fick man sälja öl och sprit. Det var som en "vanlig" bar med dans och ibland uppträdande av något färöiskt band. Där hade vi oftast turen att bli inbjudna om man bad snällt. Mången rolig kväll blev det där. Ock så kom man ju ifrån båten lite.
Jag har för mig att de här trålarna var sk "saltfisketrålare" som alltid var ute på långa turer till New Foundland.
Det tog en vecka för 10-20 man att landa den platta ihopkladdade saltfisken som oftast gick på export till Spanien eller Portugal. Man tjänade rätt bra på en sådan tur.
Det här är "Team Vallaraheimid" Det var ett härligt gäng med mest danskar några med sällskap av Färingar. Vi bodde på vandrarhemmet när endel av oss inte var på sjön, några jobbade på fiskefabriken. Vi hade mycket kul ihop.
Här är en lugn korvgrillning på stranden.
Det var många lycksökare och äventyrare som lockades till färöarna vid den här tiden. Man sa att man for hit för att skära guld med kniv (jobba med fisk). På vandrarhemmet kom och gick olika mäniskor. Engelsmän, Irländare, Norrmän Israeler Islänningar och Grönländare, en period var två goda vänner från Sverige där och arbetade i land. Vi bodde nästan själva på vandrarhemmet en hel vinter.
Den här bilden har Flemming tagit också. Tre flickor med färöiska folkdräkten
Jag vet inte om bilden är tagen vid studenten eller om det är Ólavsökan i Juli, Färöarnas stora nationaldag, som firas mycket intensivt i ett par tre dagar.
Huvudstaden Torshavn bilr en veritabel festplats. Förr sålde man fårskallar ungefär som våra korvgubbar gjorde, men folk halkade och slogs med skallarna plus att det blev nog lite för makabert med alla kastade klyvda fårskallar över hela staden, så i början på 80-talet förjöd man dom.
Men så en dag i maj fick jag chansen att komma med på ett modernare linfartyg som skulle till Grönland och Labrador för flundrefiske. Det kunde jag bara inte säga nej till.
Fortsättning följer ........
FRID