Hur bra får man ha det? forts.

Tisdag

Nu har jag nog kommit lite i otakt med tiden. Det händer lite för mycket helt plötsligt, och det är absolut inget problem det är bara det att bloggandet blir lidande.

Men jag nöter på, så är man väll i kapp rätt som det är.

Jag var ju på väg till Ottenby Kungsgårdsist jag skrev. Det är precis som allt annat på södra Öland en fantastisk plats om man är där vid rätt tillfälle.
Nu hade man sett mindre flugsnappare och turturduvor så det var ju värt ett stopp.
Det var faktiskt länge sedan jag var där och de "nya" arendatorerna förvaltar egendom mycket väl.
Kungsgården ägs av statens fastighetsverk och familjen Wiström har nu arrendet.

Här driver man fullskaligt jordbruk och har mängder med köttdjur som håller markerna öppna.
Man har utökat med några lösdjurstallar som har smält in bra i den gamla miljön.



Här har folk levt sedan hedenhös och ottenby finns omnämnt redan på 1200-talet som storgård.

Man får knalla omkring här inne om man håller sig på vägarna och respekterar att det också är personalbostäder och en arbetsplats. Är det mycket traktorer och maskiner i farten kan man ju hålla sig undan.

Det finns en fin damm i norra delen som syns från vägen, där , på en gren satt två turturduvor och sov.
Längre mot väst på baksidan av  gården där stor lövskog (parken) tvärt tar slut och öppna ängar tar vid och sträcker sig mot sjön. se bilden i förra inlägget på lusthuset.
Här kunde man stå och lyssna på en aktivt spelande mindre flugsnappare. samtidigt upptäckte jag den engelska parken och hur fin och välskött den var.



Fågellivet är fantastiskt rikt här.



Här i parken kan eventuellt finnas några av Sveriges grövsta almar enligt Sterner som skrev Ölands kärlväxtflora.



Plötsligt hoppar den mindre flugen fram och börjar leta mat.
jag fick den på bild i alla fall.

Ja, det var en fin dag på Södra.

I skymningen och väl hemkommen så gav jag mig ut i hemmamarkerna för att utröna om "grytet" hyser räv eller grävling och om där finns ungar av nått slag.

Jag knölar mig igenom ris och buskar och söker skydd bakom en mur i en gammal fägata. Kvällen är fantastisk lugn och klar och väntan tar sin början.



Där i grönskan någon stanns finns grytet. Jag såg inte ett liv på den stunden jag var där så jag vet inte än i dag statusen på den lyan.
Jag insåg där i min väntan att det blivit jäkligt mycket mygg och att jag missat det där med myggstiftet.
Myggen stack och sög och jag försökte vara så stilla som möjligt. Bra övning inför fjällen.



På hemväg reste sig den här tjejen plötsligt upp ur vallen. Jag tvärstannade och stod still och hon verkade inte lita på att hon sett rätt, så vi stod nog en kvart bickstilla båda två och mina händer och panna blev ludna av törstiga mygg. antagligen fick hon till slut en doftaning av mig och for iväg som en blixt.
Visst är hon fin?
Hon verkar ha skadat sitt vänstra öra någon gång.


Föresten, när jag gick där på Kungsgården slog det mig att jag någon gång, någonstans läst att poeten, författaren och naturlyrikern av stora mått, Pälle Näver bodde här några år i sin barndom då hans far arbetde som "kogubbe" på kungsgården. Jag har inte hittat uppgiften igen.

Pälle (Josef Högstedt) Näver föddes i Vetlandatrakten 1897 och blev med tiden otroligt populär (rockstjärnestatus säger någon) i radio och tv. Han var en naturmäniska i fingerspettsarna och såg småsaker i det vanliga och kunde sätta fina ord på det. Han dog 1986 och kommer antagligen och tyvärr vara så gott som bortglömd om ett tag.

Jag avslutar med en dikt av honom som illustrerar hur han skriver. Samtidigt tänker jag att man nog skulle läsa lite mer av honom.

 

Hjärtats vilda rosor

Av skogens gröna lummer
och hagens vilda rosor,
av nattviol och mynta
och blyg förgätmigej,
en krans jag ville vira
och smyga in bland bladen,
den vida myrens ängsull
till glädje blott för dig.

Ty allt som vänast blommar,
i soligt blonda marker
och allt, som ler och längtar
i dunge, däld och lid,
vill stiga som en lärkdrill
kring vägen där du vandrar,
vill smeka ömt din panna
med ljusa drömmars frid.

Men alla kransar vissna,
och alla lärkor tiga,
när höstens tuba tonar
i sotröd solnedgång,
och som en hemlös främling,
går längtan över heden,
där mörka furor nynna,
sin tunga vemods-sång.

Men stannar Du vid suset,
i sommargröna salar,
en dag när himmelskupan,
står blänkande och blå,
då skall Du varmt förnimma,
att hjärtats vilda rosor,
kan ingen frost föröda
och inga vintrar nå.

Pälle Näver



FRID








Foto och illustration | |
Upp