SORGEN PÅ ÅRSTAGÅRD
"29/1 1811
Tisadag. Frosten tindrade på fönstren, och som jag efter vanlig-
heten vaknade och såg åt fönstret, tycktes mig höra en musique lik ett
klockspel, så och förtjusande skön, men på afstånd, att jag till-
förene aldrig sådan hört - kl: var då nyss slagen 4, musiquen hördes
visst 10 minuter, och vid efterfrågan, efven i staden, hade ingen men-
niska mer hört den. Kanske var den ifrån den bättre orten, där jag nu
har min Välsignade man och 7 älskade barn, ty den var Gudomlig och
önskelig att flere gånger få höra."
Så skriver Årstafrun Märta Helena Reenstierna i sin dag bok från Årsta för precis 200 år sedan.
Mannens bortgång den 6 januari har nog tagit henne svårt.
Nu har hon bara en son kvar i livet, också den enda av hennes barn som nådde vuxen ålder.
Man har aldrig vetat hur Årstafrun såg ut. Den enda avbildning som funnits på henne var på den så kallade Årstatavlan där hon fanns med men med ryggen vänd mot betraktaren. Hennes man kommer med en fin båt med någon kunglighet ombord som skulle på kalas på Årstas sjöängar.
Sonen syns leka vid hennes sida.
Men så bara för något år sedan hittade man en liten medaljong i någon gömma, med vidhängande dokumentdet var det 100% säkert att den visar en bild på en ung Märta Helena.
Så här ser ett uppslag ut i ett av orginalen av hennes dagbok.
(Alla bilder har jag hittat på nätet)
Glöm inte att räkna fåglarna på ditt fågelbord under helgen, i den riksomfattande inventeringen som på några få år har blivit popuär i den breda allmänheten. och på så sätt förser vetenskapen med mängder av värdefull information on svenska vinterfåglbeståndets variationer.
Gå in på Ornitologernas hemsida och rapportera, lätt som en plätt.
http://www.sofnet.org/
Den 25 februari 1805 reste Årstafrun med sin son Hans Abraham in till stan med hästdragen släde för att bese elephanten, "som var ett förunderligt kreatur. han var docka blott en unge, ehuru mot andra Djur vi sett, ganska stor. Dess tänder voro cirka 3 qvarter långa (ca 45 cm), 1 ½ tum i diamethre (ca 4cm). Han gjorde flera konster, hvartill han kommenderades på franska. Jag klappade honom på snabeln, låret och svansen. Han uplyfte Hans Abraham och åt utur våra händer. Dess ögon voro små men eldiga. Dess fötter hiskeligt stora"