På berget.
Så låg jag där i Laddjuvagge och funderade och peppade inför toppen.
Jag har läst om toppturerna sett dem på film och det är fantastiskt hur olika folk upplever dem.
I guideboken står det att man bör ha fjällvana, hyfsad kondition och klara turen på 12 timmar. Vidare bedöms den som medelsvår men med många höjdmeter.
Där finns de som springer upp och ned på några timmar och rusar hurtigt i väg de 2 milen till Nikka dagen efter, eller barnfamiljen som jazzar upp med bärsele och jumpadojor. När ungarna blir lite griniga får de en chokladbit och så sticker de ner lagom till Bullibumpa. Och sedan de där som bladar upp med full packning och tältar där uppe i närheten av toppen, och så kanske de vanligaste toppturarna, som stånkar på uppför, njuter och kämparar sig upp på toppen och mycket glada vänder de åter och upptäcker hur jobbigt det är att gå ner men kommer tillbaks till fjällstationen efter så där 12-15 timmar. Öl och trerätters, dagen efter linkar de omkring med skoskav och träningsverk med ett belåtet och stolt flin på läpparna. Men så har jag också läst om utmattningskolappser, oplanerade kalla övernattningar längs stigen, slut på vatten och mat och ganska ofta skador och helikopterhämtning.
Vilken av de där grupperna hör jag till? Tänker jag. En fet liten gubbe, har sett några sånna knalla uppåt också men jag har inte sett att de kommit tillbaks. Ja inte hör jag till de tre första exemplen i alla fall, snarare någonstans mellan de två sista. det återstår nu att se
Nedanför mig här på gubbhyllan går leden till och från berget. nästan dygnet runt hör jag slamret av gåstavar mot stenarna. De som kommer på kvällen och natten ser väldigt slitna ut. Jag tycker synd om dem.
Jag möter två hurtiga tjejer som varit uppe på toppen och som är väldigt tidigt nere och ser oförskämt pigga ut.
Jag frågar om de har några tips.
De är snabbt eniga om två saker:
-Starta tidigt
-Ta med stegjärn
Så jag knallar i väg till stationen och hyr stegjärn kvällen före, men här ska inte stressas så jag hyr dem två dygn till skillnad från alla andra. Jag packar kläder för en enkel övernattning i fall att, frystorkat och varmvatten och två liter vatten och så massa nötter och choklad.
Ölen kostar 40 kr och smakar gudomligt efter nästan en vecka i fält. Det blir nästan som på reklam.
Jag dricker den efter packandet sen sover jag, ska ju upp tidigt.
Dagen D, ÄNTLIGEN på väg. Här blickar jag mot den mest karakteristiska och dramatiska toppen Tuolpagorni, som ruvar som en borg med sin krater framför Kebnekajse.
Där hitom Tuolpa rinner Kittelbäcken ner, där ska jag upp.
Jag har tältet vid krysset nere i högra hörnet och följer den röda linjen tur och retur ca 18 km och med en stigning på ca 1000 höjdmeter..
Knallar så småningom upp längs Kittelbäcken, den första lilla kännapåutmaningen, ganska brant redan här.
Det är kul att vända sig om och se hur fort man ändå stiger.
Kommer så upp i Kitteldalen och vadar den lilla bäcken som oftast är det sista stället man kan få tag i vatten innan toppen. Här hade jag länge planer på att ha tältet, men ändrade mig någon dag innan. Kändes som att det skulle kosta mer att släpa upp all packning för att korta vandringen några kilometer.
Det var kul att se de platserna på riktigt. Jag gillade genast den här dalen. Lugn och harmonisk i sin ödslighet. Här var det redan några som tältade. det är Kebnekaise man ser där mitt i bilden. för att komma dit måste man gå till vänster.....
......upp i dalen mellan Tuolpagorni (vänster) och Vierrenvarri (höger). Ytterligare lite brantare och stenigare.
Utsikt över kitteldalen.
Här börjar det bli riktigt kargt. Och direkt ger man sig på den riktigt branta Vierrenvarrestigningen.
Å när man vänder sig här har plötsligt Tuolpagorni förvandlats till ett ganska lättbestiget berg. Där springer jag upp på vägen hem , tänker jag lite på skoj.
Uppe på toppen av Virrenvarre står de här stenstoderna, upplagda av turister i nästan 100 år.
Fortsätter man lite till möts man av det här.
FY FAN säger de flesta, till och med de som aldrig svär annars.
Här ska man plötsligt ner 200 höjdmeter igen, ner till Kaffedalen innan den slutliga uppfarten till Keb .
Ja det känns lite tungt, men hittills känns allt oförskämt bra.
Här såg jag de första vända.
Det enda djurliv jag såg här uppe var den här jättemyran. Ska arta den lite senare tänker jag.
Här nere i kaffedalen tar de flesta en längre paus. Jag hade turen att hitta lite vatten mellan stenarna så det var bäst att fylla upp.
Vägen upp på själva Kebnekajse är egentligen rätt tråkig sten och krön sten och krön och inget händer på länge, men plötsligt dyker toppstugan upp.
Här någon stans slutade jag tänka på återfärden. Den får bli som den blir Nu ska jag bara till toppen, för det här var så vansinnigt roligt.
Och när man vänder sig om möts man av den mer och mer hisnande utsikten. De mäktiga fjäll man gått och tittat upp på de senaste dagarna är plötsligt långt nedanför en.
Framme vid Nya toppstugan är dasset det första man passerar. Sveriges högst belägna torrdass. någon tittade in och såg att det var så fullt att högen stack upp långt över hålet.
Det hade tyvärr inneburit att många har uträttat sina behov utanför toppstugan och till och med inne i toppstugan.
Tråkigt, många skyndade förbi, för i dag var det kanonväder.
Jag måste ju in och snoka i alla fall, nu när man ändå är här.
Ingrott och slitet men i skitväder är det naturligtvis guld värt.
Fortsätter några hundra meter och kommer fram till Gamla toppstugan. Den är lite uppfixad nyligen.
Den här satt på väggen.
Och den var betydligt mer inbjudande till en fika innan sista kilometern till toppen.
Åter sten och krön sten och krön.
Och allt blir bara mindre och mindre.
Här går jag nog på ren adrenalin, så kul, så vacker och häftigt.
Och plötsligt ligger den där toppglaciären, lite overklig, nästan som om den var uppbyggd som någon slags åkattraktion på någon nöjespark.
Jag kommer och tänka på Hagaparkens pulkbacke en fin vinterdag. Fullt med folk, glada och uppslupna, det var bara pulkorna som fattades (som tur var).
Senaste timmen hade jag passerats av rätt mycket folk, troligen de som startade någon timme senare än mig.
Nu återstod bara den sista biten. Ett gäng hade gått upp den Östra lite kortare vägen men som kräver glaciärgklättring och lite specialgrunkor och guide. De hade satt upp en rep för att underlätta, men när det gick tog dom den med sig, det var inte alla som blev så glada, flera andra saknade både stavar och stegjärn. Isen var rätt hård med lite porös yta.
På med stegjärnen och hoppas de sitter fast och sakta uppåt på skrå. jag har ju lite problem med balansen så här gäller det att sejfa.
Efter ca. 8 timmar står jag nu på Kebnekajses topp. Lappland check!
När jag står där ganska omtumlad och njuter kommer det upp en annan kille som inte heller har några kompisar, så vi hjälps åt att fota varandra och är överens om att en toppbild är ganska värdefull om nu någon skulle tvivla på en.
Han lider av ganska svår höjdrädsla och skakar i hela kroppen. jag erbjuder en av mina stavar och ber honom gå ut lite på branten för att få bättre bakgrund på min bild, men han tyckte den här dög jävligt bra. ;)
Bakom mig ser man de snöfria nordtoppen, den är några meter lägre (2097möh) men man tror att när glaciären nu smälter på sydtoppen (2106 möh ca) så är snart nordtoppen högst, och den är knepig, då får man gå på kammen bakom mig bort. Inget för höjdrädda och vingelgubbar.
I år var Sydtoppen 2 meter högre än 2013 pga den kalla vintern.
Här skulle man ju ha stått längre men folk var på väg upp men en kvart tror jag att jag fick i alla fall.
Man säger att man ser en tiondel av Sveriges yta här ifrån.
Bara långt där inne i Norge ser man några högre fjäll, men de behöver man ju inte bry sig om.
Berget närmast heter Drakryggen.
Full trafik. En helikopter dimper plötsligt ner och släpper av lite folk.
Jag går ner från toppen och kliver ut lite mot väster på den sluttande blåisen. det är så vackert, då lossnar ena stegjärnet. Nu får det vara den här gången.
2010 hände en dödsolycka här, en kille föll och gled ut för stupet.
Sätter mig en stund och samlar tankar och kropp. Så jävla kul det här var.
Sakta börjar dock återfärden dyka upp i tankarna, ja bäst att ta tag i den då. Men hittills har allt känts kanon.
Jaha, då går vi ner igen då, sa jag till en kille som jag strålat samman med flera gånger under dagen.
-ja hur dum får man va!
Jag tar det lugnt, går och plåtar och njuter, men känner neråt kaffedalen att jag börjar bli rätt mör i benen och less på det eviga klättrandet bland storstenen.
Det är bara att konstatera något hastighetsrekord blir det inte i dag.
Långt där nere i dalen ligger Laddjojaure och längre bort Nikkaluokta.
Det går betydligt saktare att gå nedför om man vill gå säkert vill säga.
I kaffedalen tog jag fram termosen och blandade till en redig middag med frystorkat Kyckling och Curry, hur gott var inte det?
Stigningen upp ur kaffedalen kom som en befrielse, så skönt att gå uppför lite.
Efter en evighet av slamrande med stavarna mot stenarna är man nere i den trevliga Kitteldalen igen, men nu har jokken stigit och är svårvadad. En stor grupp mäniskor har samlats och springer fram och tillbaka och letar lämplig plats. Plötsligt hoppar någon i väg över stenarna och hela gänget efter och far sedan snabbt vidare ner för kittelbäcken, jag kom och tänka på en flock gråsparvar.
Här vilar jag, dricker vatten och hittar till slut en plats att komma över på som passar mig.
Dalen kändes ganska karg på morgonen men nu efter mer än ett halvt dygn där uppe mot toppen så känns Kitteldalen riktigt frodig. En flock renar går lugnt och betar och dalen blir ännu trevligare, ska nog fan tälta här någon gång i alla fall.
Fortsätter neråt och det blir grönare och grönare. Nu är det nog inte många som är kvar bakom mig. Klockan är runt 21. En helikopter kommer och verkar gå ner i Kitteldalen, någon har gett upp.
En ripa med ungar välkomnar mig ner till låglandet.
Nu är jag en av de där jag tyckt så synd om som stapplar sig fram sent på kvällen genom Laddjovagge.
Men jag har missat något, mig är det inte synd om.
Jag är så otroligt glad och nöjd, dagen har varit värd vartenda steg. Vilket äventyr! Jag hoppas att alla nattstapplare i Laddjovagge är lika glada och nöjda som jag, då är det inte synd om dom. Dom är lyckliga.
En fjällabb i fantastiskt kvällsljus förstärker mottagningskommittén, men det där med ljuset kom ju inte med på bilden.
Kl. 22, efter nästan 17 timmar tippar jag in i tältet. Det kändes ganska bra att få på sig ett tort underställ och krypa ner i sovsäcken,
Sov som en gris
Och drömde om rödmålade stenar och vägen till Keb.
Follow the red dots!
Dagen efter blev det en skön vilodag, lite stel var man allt men hade nog räknat med värre.
På kvällen knallade jag i väg till stationen med ett lyckligt flin och var så glad att jag hyrt stegjärnen 2 dygn.
Firade med en riktig bryggkaffe och en stor stark på stationen. Än hade jag inte tröttnat på det frystorkade så trerättersmenyn fick vänta.
Den här filmen har både inspirerat och avskräckt mig innan den här resan men den är nog väldigt representativ för den här turen. Bra, rolig och informativ
FRID