Den Kaspiske, Östergötlands tak och Örnen
22/4 2014
Trodde ju att jag skulle hinna blogga lite i påsk. Men nä då.
var ju en del annat att pyssla med. Som tex att fota Ullung-rönnens utspring.
Det är ju också viktigt.
En större hackspett har kommit på att kattuggleholken har fantastisk resonans. Så där sitter den och trummar på morgnarna. Misstänker starkt att det inte är några ugglor i holken i år.
Ibland letar sig hunden och jag fram till buxbomspartierna i trädgården.
Ett jordkällartak med pärlhyacinter ute i en Alvarby måste man ju fota också.
Och så hände något riktigt kul.
En Kaspisk pipare dök upp på Öland. De som inte åkte upp till Mörkö för att se den för någon vecka sedan då det var det första fyndet i Sverige någonsin hade ju lite samvetskval, själv sa jag lite störigt att jag tar den när den kommer till Öland, och det gjorde jag;)
Kul med en raritet som är riktigt vacker.
Bilderna på piparen tog jag med mobilen genom tuben på fri hand.
Återupptäckte också att pimpernöten har fin bark, och att nu har vi lyckan att konstatera att kirskålen snart finns i hela trädgården.
Tog en dagstur till mina mostrar och kusiner i Linköping
På vägen passade jag på att ta mig upp på Östergötlands tak, den högsta punkten i landskapet.
Mitt projekt 25 SUMMITS går sakta men säkert framåt. Att stå på de högsta punkterna i alla Sveriges landskap innan jag kilar vidare.
En mycket trevlig bieffekt av detta är att man får se helt nya platser av Sverige. De här platserna är inte utplacerade av människor, så därför kan de ligga lite avigt och undangömt till. Den här låg i Stenabo nära Rydsnäs ....., Nä just det hur ofta har man varit där. Men fint var det, lite Norrlandskänsla till och med.
Så här ser det ut där man kan parkera.
Och där borta i granskogen ligger "toppen"
Och där uppe på stenen ligger Östergötlands högsta naturliga punkt. CHECK!
Även de östgötska bönderna är stenrika.
Men så var man ju tvungen och läsa lite också, speciellt som jag fick den här boken i min hand.
Polarexpeditionsnörd som jag är så går det ju inte att missa den här.
Bea fick Augustpriset för den 2013 (bästa fackbok) Å det är klart, den är fantastisk.
Hon har tagit tag i Andreexpeditionen som slutade så fatalt. Deras ballong störtade, de var försvunna i 30 år, och hittades sedan döda på en liten liten ö ute i isen öster om Svalbard. Bilder och utrustning fanns kvar liksom deras dagboksanteckningar.
Det märkliga med den resan verkar vara att ingen trodde på att det skulle gå att flyga över polarhavet med ballongen Örnen, inte ens de som var med på expeditionen, och allra minst Andree själv. och det gjorde det ju inte.
Bea Uusma har varit besatt och ägnat 15 år av sitt liv för att få klarhet i vad som hände och hur de dog. Man har alltid sagt att det var trikiner i isbjörnsköttet som var dödsorsaken, men hon trodde inte på det.
Hon utbildar sig till läkare för att kunna förstå bättre.
Hon går igenom obduktionsprotokoll, pratar med rättstekniker, läser dagböckerna och pusslar med många andra saker och väver skickligt in en kärlekshistoria också. Här ses kvarlevorna av medlemmarna när de förts till Sverige på 30-talet.
Och hon inser till slut att hon måste ta sig till Vitön, för att bara få vara där.
Härligt att någon vill ta tag i de gamla "hjältebragderna" uppe i norr igen.
En mycket trevlig bok trots handlingen.
Läs den!
Men påsken har ju framför allt bestått i att längta ut när man har råkat vara inomhus.
Och så var jag på travet också. Den här bilden och några glada minnen var allt jag fick med mig hem därifrån.
FRID