Brännvinseken i Röhälla
16/11 2013
Det är fasligt vad dagarna rinner iväg.
Vid nerfarten till Röhälla gård, strax innan fordonsförbudsskylten står den här bjässen. Den kallas "Brännvinseken". Den är otroligt vacker och välformad och tillsynes i mycket god vigör även om vissa delar av kronan börjar dö tillbaks.
Hur gammal kan den vara? 700, 800 , 900 år kanske.
Troligen är det här Ölands största ek om man räknar stamomfånget.
Jag har länge funderat på varför var och vartannat naturminnesträd kallas för brännvinsträd.
Har alltid tänkt att tydliga platser i landskapet (träd, stenblock kullar m.m.) som låg bredvid färdvägar var populära rastplatser. man samlades säkert på samma platser som andra för att ta en sup, tala om vägen och nyheter från platsen man var på väg till och kom ifrån. Att man med förkärlek valde stora träd kan absolut ha berott på att dessa långt tillbaks kan ha varit heliga platser.
Men jag har också tänkt att många av de här träden kallats brännvinsträd rent generellt, per automatik kanske, bara för att de råkar vara träd med speciella utseenden längs en väg.
Men så en dag för många år sedan berättade min sedan några år hädangångne svärfar född 1912 en historia om just den här eken och brännvinet.
Jag skrev ju för några inlägg sedan (Öar och fågel) om att gården nere i Röhälla var ett gästgiveri och framför allt ett bränneri dit Ölänningarna for för att köpa sitt "Röhällabrännvin". Svärfar tog i rätt unga år över fäderne gården långt ute på Alvaret. Egentligen var han för ung för motbok men efter som han var bonde fick han tillstånd för bok och dessutom extra ranson. Bönderna fick ofta det för att ha vid medicinskt bruk och framförallt att ha vid affärsuppgörelser hemma i salen i Mangårdsbyggnaden, ja kanske förr att ha som uppmuntran till håglösa drängar och pigor också.
Han berättade att han tog häst och vagn över alvaret på de urgamla färdvägarna som fortfarande syns där ute, och så for han till Röhälla för inköp.
När man hade fått sitt brännvin och skulle hem var det många som ville provsmaka direkt, MEN det var absolut förbjudet att dricka ur egen flaska inne på Röhällas ägor. Så många skyndade sig upp på vägen igen och precis där eken står gick ett smalt skifte med kronomark igenom ägorna.
Så alltså utanför grindarna stod eken och där stannade man och smakade (söp) Där av namnet på just den här eken. Och just i det här fallet hade man nog druckit brännvin även om det inte stått en ek här.
Och nä, svärfar var ingen suput så han stannade aldrig där någon längre stund och där tror jag honom.
Men han sa att en del tog väldigt god tid på sig hem.
Den här eken fick sitt skydd 1919.
1977 mättes stamomfånget som då var 625 cm
År 2000 mättes den igen och var då 675 cm.
Den växer och dör samtidigt.
Nu för tiden sups det nog inte så mycket under trädets krona, här vilar lugnet nu, och man får hoppas att det får göra så några hundra år till, för ekens skull.
Men man får väll åka ner och ta sig en jamare någon gång, liksom bara för att hedra den gamla brännvinseken.
Lite senare hittar jag det här http://runeberg.org/snf/1919/0194.html
Första stycket är ju högintressant och ett fint komplement till ovanstående
FRID