Mer snö och mer rådjur.

Tisdag 29/1
 
Att skriva få inlägg på sin blogg bidrar INTE till att man får fler läsare har jag märkt.
Men jag har ju mig själv att skylla, att mitt liv t.ex. inte innehåller så mycket att det räcker till ett spännande inlägg om dagen eller ens i veckan. Speciellt när man sitter inne och ugglar med en långdragen förkylning;)
 
Men lite har jag skrapat ihop  till i dag i alla fall.
Dygnets ljusa tid är nu nästan 1,5 tim längre än det var runt jul, är inte det fantastiskt så säg? Det kan ju inspirera den mest deprimerade personen.
 
Jag har kommit iväg på några fina skidturer med hunden, inte så bra för förkylningen men i övrigt en helt positiv aktivitet.
 
Har lite vinterbilder från köldperioden som var, det är väl bäst att visa dom innan de blir helt innaktuella, nu när snön försvinner med stormsteg där ute i regnet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
Fågelmatningen i trädgården hålls vid liv i kylan.
En hink äpplen om dagen har fått hit ca 20 koltrastar och 5-6 rådjur.
Rådjuren kommer tassande genom skogen och spanar dreglande över muren för att se om vi sköter oss.
 
 
 
 
Sedan väller de in.
 
Här smyger man runt i kamoflageställ med kamera och lockpipa för att komma dom nära under sommaren. Nu kan man sitta med en kopp kaffe och titta ut genom köksfönstret, det är härligt.
 
 
De har lite speciella munnar som inte verkar vara gjorda för att äta äpplen. De har lite svårt att få sönder dom i lagom stora bitar. De trycker ock skrapar äpplet mot marken eller benet tills det spricker.
 
 
Sen kan de stå och tugga på biten som om den vore en het potatis. Frusna äpplen är nog inte att tänka på.
Hörde föresten i dag att de äter pumpor också.
 
 
När äpplena är slut ger de sig på solrosfröna som ligger på marken.
Här är mitt rådjursrekord 5 st, men i dag såg yngsta dottern 6 stycken.
 
 
Här är en bock som jag ska lura med lockpipan fram i augusti;)
Det får han bjuda på efter alla äpplen jag burit upp och ned i källaren.
Anatgligen kommer det här gänget tacka oss med att äta upp alla tulpaner till våren och att feja sönder de värdefullaste av våra buska och träd.
Naturen tar och ger.
 
 
Och så några obligatoriska hundbilder från innan snön föll.
 
 
 
 
 
Man kallar den Isländska fårhunden för den leende hunden. Alltid mungiporna upp.
 
 
Skäggmesvassarna från dämmet  i Färjestaden som snart får stryka på foten för ytterligare dammar och våtmarker som är planerade. På 50 talet när det betades här, häckade det tydligen skärfläckor i viken.
Nä då fanns inte Ölandsbron med alla sina bultar.
Naturen är föränderlig.
 
 
Just nu är Lars Monsen en stor inspirationskälla för mig och har så varit sedan ett par år.
 
 
 
Vi hörs snart!
 
 
 
 
FRID
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto och illustration | |
Upp