Mer fjäll
Jag är inte riktigt klar med fjällturen känner jag:)
Alldeles ovanför Grövelsjön ligger ett lättbestiget men ganska högt fjäll, Jakobshöjden 1103 möh.nr 5 på kartan i förra inlägget.
Vi bestämde oss för att lämna dottern i stugan (helt frivilligt) och springa (alltså gå) upp där en kväll efter middagen.
En lätt halvdagstur stod det i boken. Det kunde vi nog pressa.
Det blev en väldigt fin vandring.
Vi tog den nya grusstigen från "Övre parkeringen" och efter någon km gick vi rakt mot toppen, mestadels stiglöst.
Rätt stenigt men inga större problem. Vi höll bara på toppstugan.
Det mest spännande med den här turen var alla åskväder som drog förbi oss på båda sidorna. Skulle vi klara oss. Hur farligt är det att stå på en topp när åskan kommer med älgakliv?
Det var otroligt vackert.
Vy mot Norge.
Vid toppröset
Och här är hela toppen med den låsta stugan som verkar vara en väderstation.
Från Jakobshöjden hade man bra överblick mot Storvätteshågna, Dalarnas högsta fjäll (nr3), 1204 möh.
Där hade jag varit någon dag innan. det ska jag berätta om vid ett senare tillfälle. Där syns också Fosksjöarna.
Plötsligt väldigt snabbt blev det svart och en ordentlig regnskur kom emot oss. Vi vände hemåt.
Mitt i det värsta regnet står en fjällpipare några meter framför mig, jag var på väg att slita upp kameran men hiade mig som tur var i sista stund. Sambofrun som var en bit ifrån stötte upp en flock på ca 10 st fjällpipare.
Lika snabbt som regnet kom så dök solen upp igen, och vi passerade den här idyllen.
Vi var tillbaks på ca 2,5 timme.
Så här såg vår tur ut i appen "Joggkompis"
Det var en härlig kvällstur.
Detta var vår sista aktivitet i Grövelsjön för den här gången.
Dagen efter drog vi söderut mot Fulufjällets Nationalpark. Men först svängde vi in till Nipfjället i Idre.
Vägen upp hit var häftig och man kör på riktigt kargt fjäll.
Det här är i slutet på vägen. Lillnipen 1191 möh, alltså bara 13 meter lägre än Storvättehågna.
Parkeringen var fullknölad och liknade mest parkeringen på Ölands djurpark =förväntansfulla barnfamiljer av olika nationalitet.
Här är själva Nipfjället 1109 möh, sett från vägen. Det verkade vara riktigt stenigt. Det karga och steniga tycker jag är oerhört tilltalande. Fråga mig inte varför.
I söder ser man det speciella fjället Städjan 1131 möh. Skulle vara kul att knalla upp där någon gång.
Vi hann dock inte stanna så länge i området.
Ner till Idre och tog en Pizza på den fina vägkrogen Lokatten. Det blev en renstekspizza. Man är väl turist.
Målet i dag var att gå fram till Sveriges högsta vattenfall i Njupeskär i Fulufjället Nationalpark.
Klockan var nu 15-16 nånnting så vi låg på några mil till i bilen.
Vägen mot fallet var mycket välgjord...
...och gick fram över myrar och gammelskog. Vädret var kanon.
Folk började ge sig av hemmåt och vi var snart nästan själva i området i det dalande solljuset.
Jag är inte så förtjust i det där med att trängas med folk kanske ni har förstått;) så det här var ju riktigt bra.
Efetr ca 3 km är man framme vid fallet. Det är rätt häftigt att vandra fram mot det.
Här satt vi oss och fikade och bara njöt av skådespelet.
På en av de där stenarna hade jag velat ha en fin fågel (aldrig nöjd) men den dök aldrig upp just där.
Däremot såg vi en forsärla i närheten.
Och bara en liten bit från fallet dök en strömstare upp.
Sånna här fanns det en del av. Man förstår varför de kallas silverfuror. När barken sitter på så ser de ut som vanliga grova tallar, men det är onekligen ganska skruvat inunder.
Något vi inte visste var att det även nedanför fjället går en slinga, så vi behövde inte gå tillbaks samma väg som vi kom.
Det var en riktigt fin vandring.
Nu full fart mot en lånad nybyggd timmerstuga i kläppen vid Sälen. Fan vad bra man kan ha det.
Där efter mot roslagen igen.
Dagen efter var jag bla här. Känner någon igen sig?
De som följt mig på Facebook kanske har sett min film härifrån.
Det är Upplandsberget/Tallmossen vid Heby, Upplands högsta punkt 117,56 möh.
Den turen ska jag också skriva om lite senare.
När man ställer bilen här, för att äntra Upplandsberget så ser man snart den här gropen.
Här har man tagit grus till vägbygget skulle jag hat tänkt. Men det står en skylt bredvid som menar att detta är en gammal varggrop. Det kan inte vara jättelänge sedan den var i bruk.
Längs skogsvägarna i den här delen av landet ser man oftast den torrktåliga skogsvialen.
Förr kallade man den för den "Svenska soldaten". Gul och blå stod den där vid vägen på sin post.
I morgon söndag blir det flyg till Fjollträsk och Paul Simonkonsert på Globen.
Då kan det vara kul om det är lite trängsel. Det vore rätt tråkigt och stå där helt alena. Det är lite beroende på aktivitet det där med att vilja ha folk omkring sig, så jag är nog inte helt jätte mycket asocial tror jag.
FRID
.