AINO, VÄINÄMÖINEN OCH AKSELI



Bilden här ovanför är en av mina absoluta favoriter.

Första gången jag såg bilden var på en affisch i Torneå och jag föll för den direkt.
Jag såg en gammal fiskare som blivit förledd av ett sjörå som nu höll på att locka honom i sjön och in i döden. Naturromantiken bara haglade.
 Jag gladde mig dock åt att en av de nordiska sekelskiftesmålarna hade målat ett naturväsen som sjörået. Det hade jag aldrig sett förut.

Konstnären hette Aleksi Gallen Kallela och var förståss Finne. Han blev snabbt min favorit vid sidan av Zorn.

På den tiden fanns inget internet eller Wikipeida så det tog ett tag innan jag fick reda på att tavlan egentligen var en del av en större tavla i tre delar.


 

Och som sagt stor är den.




Den hänger på ett museum i Helsingfors och jag har det kvar i livet att se den där på plats.
Bilden är lånad från nätet. 

Men var det ett rå? Nejdå det var fel tolkat av mig. Hon heter Aino och gubben i båten är självaste guden Väinämöinen.  Allt är hämtat från det finska nationaleposet Kalevala.
Tavlan heter Ainoberättelsen.

Ainoberättelsen börjar i Kalevalas 4e sång och går i stora drag ut på följande.

Aino var en ung vacker flicka som var enda dotter i familjen hennes bror var Joukahainen som är med en del i Kalevala.
Hon var en dag ute och samlade basturis. när hon var klar vände hon hemåt.

Vänstra bilden

Hon begav sig hän mot hemmet, gick med lätta steg i lunden;

då kom gamle Väinämöinen, ungmön såg han gå i skogen.

flickan med den fina kjolen - sade så, tog så till orda:

"Ungmö, du må ej för andra än för mig, min unga flicka,

hänga pärlhalsband om halsen, bära silverkors på bröstet,

lägga lockarna i flätor, binda sidenband i håret!"

 

Ungmän sade dessa orden;  "Ej för dig och ej för andra

skall jag bara kors på bröstet, binda sidenband i håret,

bryr mig ej om utländskt kläde, vill ej äta veteskivor;

hellre bär jag blaggarnskläder, tuggar hellre torra skalkar

hemma hos min gode fader, samman med min milda moder.

 

Så sliter hon av sig alla smycken och springer hem för att beklaga sig.
Modern tyckte inte hon skulle klaga utan ta på sig ännu finare kläder och få i hop det med "gubben" Väinämöinen.
Full av sorg ger hon sig ut till kusten.

Högra bilden

 Mycket tidigt nästa morgon skådade hon ut mot udden,

såg tre ungmör utpå udden, som i öppna havet summo;

unga Aino blev den fjärde, lilla vidjan vart den femte.

På en sälg hin hängde särken, hängde kjolen på en häggkvist,

lade strumporna på stranden, skorna på en sten i vattnet,

Pärlesmyckena i sanden, ringarna i rullstensgruset.

 

Färgrik klippa låg i fjärden, stenhäll, skimmrade i guldglans.

Flickan vill till klippan komma, simma till den stora stenen.

Men då dit hon hade hunnit, satte hon sig ned att vila

på den solbeglänsta stenen, på den härligt skäna hällen-

stenen sjönk i sjön på stunden, hällengick till havets botten,

flickan följde med i djupet, dränktes där hon satt på stenen.

Det  bestäms det att en hare ska föra budskapet  till Ainos hemgård.
Tyvärr fins det ingen tavla på följande händelse.
Det hade varit kul och se haren

Haren hann till bastutröskeln, trädde hukande på tröskeln;

bastun den var full med flickor, som med kvast i handen sade:

"Har du kommit för att kokas, eller skall du stekas, Jösse?

Kanske får dig far till kvällsvard, om du ej blir matmors frukost

eller mellanmål åt dottern eller sonens dagvard."

 

Haren tar till orda hastigt, glosögt gångbud gnyr och gormar;

"Här må själva Hin ha hamnat, Fan skall fräsa i er panna!

Jag skall bringa er ett budskap, jag är sänd med sorglig hälsning:

Död är nu den fagra flickan, tennprydd tärna har gått hädan

som bar silverspång på bröstet, hon som gick med bronsprytt bälte

har bland böljor gått till botten, hon har nu i havet hamnat

hon är vorden sikens syster, simmar kring som fiskars frände"


Strax där efter  tar 5e sången vid.
Väinämöinen blir utom sig av sorg och ger sig ner till havet och frågar siaren Untamo var Aino kan tänkas finnas. Han får beskedet att hon lever vid en töcknig holme i det svarta bottenslammet ute till havs.
Väinämöinen ger sig då ut på fiskafänge han lägger ut allslags redskap och sätter sig och metar.
Så efter många dagar får han napp. En stor lax (i senaste översättningen är det en gädda).
Han tycker den ser märklig ut men tar fram kniven för att rensa den. Då hoppar den upp från durken och ut i sjön igen och förvandlas till Aino.

 

Mellersta bilden

Spräcklig fisk tar spjärn och spritter

från den röda bottenbrädan över Väinämöinens båtbord.

Sedan höjde den sitt huvud, höjde så sin högra skuldra

fyra böljeslag från båten, vid det femte vakarflötet,

höjde sedan högra handen, visade den vänstra foten

bortom sjätte böljeryggen åtta årtag ifrån båten.

 

Dädan talar den och säger, tar för sin del så till orda:

"O, du gamle Väinämöinen! Jag var ej en lax, som kommit

för att bli i bitar skuren, ej en fisk som skulle stekas,

för att sättas fram till frukost, till en mäktig morgonmåltid,

till en riktig middagsmåltid eller till en kraftig kvällsvard.


Vise Väinämöinen sade: "i vad uppsåt var du kommen?"

-"Det var därför jag var kommen: för att bli din egen älskling,

sitta ständigt vid din sida, för att bli din hulda husfru,

för att bädda sängen åt dig, lägga kuddarna till rätta,

städa i den lilla stugan, sopa rent det gråa golvet,

för att bära ved och vatten, för att elda upp i spisen,

för att grädda goda kakor, baka söta honungsbullar,

bära öl i stora stånkor, laga mat till varje måltid.


jag var inte alls en havslax, jag var ej en djupabborre;

nej jag var en ädel ungmö, unge Joukahainens syster,

som du alltid velat äga, längtat efter all din levnad.

O. du dumme Väinämöinen, stackars gamle blinda gubbe,

som ej hade vett att hålla Vellamos våtögda dotter.


Gamle  Väinämöinen mälte modfälld och med hukat huvud:

"O, du Joukahainens syster, kom tillbaks till mig i båten"

Hon kom ändå aldrig åter, aldrig mer i mänskolivet-

drog sig undan ännu längre, sjönk inunder vattenytan;

i en brokig sten försvann hon, i en brunsvart bottenskreva.

 

Väinämöinen deppar förståss ihop och tycker han är gammal och värdelös.

Men efter ett tag återkommer livsandarna och han ger sig iväg för att fria till någon av flickorna i Pohja. Då står Ainos bror på lur med armborstet för att hämnas sin syster. Och så fortsätter Kalevala i 45 sånger till.
Den här tavlan är nog en av Finlands mest kända konstverk.
Den man älskar agar man.








 

Här är en bild på Aleksi Gallen Kallela.



Han var född 1865 i Björneborg och döpt till Axel Waldemar Gallen, och dog 1931. han tillhörde kultureliten i Helsingfors och var polare med Sibelius.
i den finska nationalromantiken var han en förgrundsgestalt.
jag har för mig att han bröt med det svenska (finlanssvenska) och förfinskade sig, bl.a. bytte han namn till Akseli Gallen Kallela talade bara finska och flyttade ut i den purfinska storskogen och målade.

Här är några andra av hans verk.







Det var lite om mycket.
Alla bilder är "lånade" från nätet och all lyrik är avskriven från boken Kalevala (sv tolkning Collinder 1980)
Hoppas ingen tar illa upp, det var inte illa ment ;)
Sammanställningen har jag gjort alldele själv.

Vad hände den 20/6 för två hundra år sedan?
Fundera på det.

Foto och illustration | |
Upp